Brunt

Det är synd att den enda personen som hade kunnat förstå mina känslor igår visade sig vara ett jävla praktarsle. (Eller var det bara jag som var för dum för att förstå.)
Hur som haver. Den där typen av engelska sätter igång en konstig process i mig. Tydligen. Jag har inte hört den på riktigt på så himla länge nu att det borde varit borta. Svårt att koncentrera sig på människan som står framför en när tankarna står framför någon helt annan.

Idag var sista ansökningsdagen. Nu håller jag allt som går att hålla för att den ljusnande framtid är min. Bortsett från att hösten är här och det numer är svart, riktigt svart. Jag har försökt att undvika att se det. Hösten skrämmer mig fortfarande.

Näej.
Det handlar om en chans. Som jag kan slåss för. Ge. Mig.
Förstå kontentan av det.

Dansa mitt hjärta

Det är kvällar som denna jag förstår roligheten med facebook. Och kvällar som denna jag önskar att jag bodde i samma stad som min människa som kände mig då och nu.
Fyra års telefonförhållande suger, även om vi setts miljontalsgånger mer sen november förra året än åren innan.

Att skratta tillsammans till gamla minnen, gamla kärlekar (som självklart kollas upp på facebook, varav min nyfunna förståelse för the poopbook) och lärare. Jag saknade gymnasiet när jag såg en bild på skolan. 10års jubileet. Vilka tider.

För bara någon dag sen reflekterade jag över mitt gamla jag. Hur jag då, av någon anledning, saknade mitt gamla naiva jag. 16 år och bortflyttad över 90 mil, allt var så lätt.
Alla gamla minnen som finns inbäddad, alla människor som jag snubblat över. Dom där få speciella jag tappade längs vägen.

Därför är det synd att klockan är mycket, annars hade jag vridit upp volymen till max och dansat tillsammans med Florencan.

Jag är tacksam för mitt liv. För allt som hänt sen jag tog mitt pick och pack i augusti -04. Tillsammans är vi starka men jag är sjukt stark själv. Tack mig själv för att jag gav mig chansen! Så. Bra.
Jag börjar gå mitt öde tillmötes, vad som än händer kommer det att gå bra. Allt löser sig. Jag löser mig, jag reder mig.
Snart där.

Det finns vissa låtar som är svårdefinierade. Jag vet aldrig om dom är bra eller inte. (Enligt mina mått.) Men jag borde ju ha lärt mig. Vem vill lyssna på svårdefinierad musik när det finns helt sjukt underbar musik som dämpar fall och snubblingar.

Jag längtar till den 31 oktober som en tok. Det är ett tag sen jag såg framemot ett skivsläpp så mycket som nu igen.

Jag kan inte förklara vad Florencan betyder för mig. Hur otroligt hårt fallet skulle blivit i augusti 2009 om hon inte funnits där.
Det spelar ingen roll hur mycket jag lyssnar på nya singeln, den gör mig lycklig.

<3

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Cause looking for heaven, for the devil in me
Looking for heaven, for the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me

Dalarna

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka när en dörr blåser igen så fort jag närmar mig. Bokstavligt talat alltså. Jag har spenderat alldeles för många timmar i det där köket.
Det fanns dock en rolig tid. Snygg-Micketiden. Herrejävlar.

Han var en sån där som jag skulle velat klubba ner och stoppa in i garderoben och plocka fram när det passade. Jag tror ingen människa i hela världen kan prata så vackert som den karln.

Hela stället blev väldigt svältfödd när dom försvann.

Om jag kunnat bestämma på riktigt. Då skulle det se helt annorlunda ut, min röv skulle sitta på en helt annan stol. I en stad långt härifrån.
Fast mest av allt vill jag bo där solen lyser. Och det är varmt.

Nä, det blir itagning av liv när helgen är över. Tänk Diski och Franzen, då blir min värld vackrare!

Pruttbitar

Jag har så mycket aggressioner i kroppen. Det hade varit skönt att fara ut och springa bort det. Men jag saknar kläder på den plats jag befinner mig. Och satan i gatan så jag saknar den lille i koppel.
Jag frågade en gång, när jag var ung och dum, om det verkligen gick att sakna någon man inte kände.
Fast då handlade det i och för sig om en några år äldre människa och inte som nu, ett ofött litet knytte.

He.

Mitt huvud är sprängfyllt. Jag blir tokig. Utlopp. Uttömning. Laxeringsmedel. Alla medel är tillåtna. Jag måste sluta, verkligen sluta, ta på mig sådant som inte skadar mitt liv. Och det som kommer att skada mitt liv måste jag bre ut mattan för också. FAN VAD JAG ÄR LESS.

Sådär, med det ut ur kroppen så kan jag också meddela att jag drömde en mardröm inatt. Om en dröm. Nu kollade jag min mejl och läste bekräftelsemejlet som jag inte läste ordentligt då för länge sen. Så som det känns nu.
På onsdag är sista ansökningsdagen. Jag hoppas och ber om att iallafall få komma på intervju. Om jag ändå trott på en gud. Fast, vem vill stå i skuld till någon.

Jag måste bort. Att bo i själv i sju år förbereder en icket för ett fullt hus. Jag saknar mig själv. Jag saknar allt som har med att bo själv att göra. Tack och lov för att jag njöt mina sju år i frihet! Utifall att det aldrig kommer att ske igen....


Nädå, därute väntar mitt drömboende. Jag vet det. Idag blev bara mycket skitigare än jag planerat. Har spenderat dan med att se på film och lyssna på musik.
Det är jag och Lennart Jähkel när det kommer till hundar! Sen när det kommer till att slakta renar och döda folk skiljer vi oss åt igen. Fast det är klart... Jag råkade köra ihjäl en liten mus för några veckor sen... Och en groda när det regnade som värst....

Pricken över i:t skulle va att MoDo förlorar. Efter drömspelningen mot Djurgården. Jag kommer inte ihåg en match jag suttit så över. Jag älskar det. Jag älskar hockeyn, tack för att det är igång igen!

Undertider

Det fortsätter. Karln med rösten som rörde om min värld, sådär så att om det varit film hade det vart en så fin scen, den där dan och tiden när allt var åt helvete.
Och så sjöng han in hopp i en förlorad värld.

Nu var det inte det som var poängen. Mer att allt borde stavas distans. Och återtagande.

Och att 2011 fortsätter.

Jag är fri, friare och friast. Kanske framtidslös för en stund. Men hösten är inte tung i år. Jag befinner mig dels inte på en plats, bokstavligt talat, som får mig att drunkna. Dels så har jag fått extremt viktig distans på stunder, saker och människor som betyder ett återtagande utan dess like.

Men en sorg ligger för min aura som verkar ta död på all elektronik i närheten. Skulle inte tacka nej till sisådär 10 000 kronor. Dock inte för en hund den här gången... Men en telefon och dator som fungerar vore inte helt fel.

I stay home and i stay sain

Vänta inte, Gå direkt till gå.

Nej, du behöver inte göra det här misstaget. Men jag kan inte ändra dina val.

Däremot kan jag plocka upp dina skärvor när du krossats av verklighetens hårda värld. Och aldrig, aldrig låta dig limma ihop dig själv ensam.

Robust

Livet är så märkligt. Plötsligt spelas Idioter och hjärtat snöps ej ihop längre. Det värker inte av alla känslor som inte får ta plats. Jag har återtagit den och den är än mer underbar nu. När den är min och ingen annans.

 

 Jag tror inte på nånting jag hör

jag tror inte på nånting jag läser

jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro

jag ber en bön när ingen ser mig

Du har också mörka hemligheter

Bäst att vara på den säkra sidan tron

att gardera sig, att inte bränna broar

sånt gör idioter

 Jag har sökt mitt första riktiga jobb någonsin. Och inte bara ett jobb, utan ett drömjobb i en drömstad. Jag vet inte vad jag ska tro om mina chanser, det står skrivet någon annanstans. Men en sak är säker, blir det så att vinden blåser åt mitt håll och en dröm går i uppfyllelse, då kommer jag att bli världens lyckligaste.

Tandläkaren och krig

Igår för tio år sedan var jag hos tandläkarn i Östersund. Jag minns hur alla pratade om flygplan och torn, jag fattade ingenting. Var mer less på min tandläkare som var sämst i världen. På riktigt. Tappade grejer och allt hon höll på med. Ingen stjärna så att säga. (Inte den dagen, det kanske kunde varit förklarligt. Utan jämt. Ett under egentligen att hon inte slog sönder eller ut allt i hela munnen under förberedelserna för tandställningen och under tiden. Tss.)

Dom pratade om det på radion påvägen dom femton milen hem (vem har sagt att det ska vara nära till tandläkaren) och jag fattade väl fortfarande ingenting. Jag minns inte om folk pratade något, vi va en hel bil ändå.

Och sen kom jag hem och såg på tvn. Fortfarande fattade jag ingenting.


Inte ens idag förstår jag det. Däremot blev min värld aldrig skakad, kan inte minnas nån skräck eller annat. Det är förjävligt att runt 3000 oskyldiga människor fick sätta sitt liv till den där dagen för tio år sen. Men än mer förjävligt är väl alla oskyldiga som fått sätta livet till efter.
Jag tycker det är en större tragedi.

Jag citerar Rebecca & Fiona:

R.I.P. The 2976 American people that lost their lives on 9/11 and R.I.P. the 48,644 Afghan and 1,690,903 Iraqi people that paid the ultimate price for a crime they did not commit.

Rykande

I min gamla kalender från nian finns en plastficka där jag samlade saker som var viktiga då. Tillexempel ord och bilder. Jag visste direkt när jag såg underdelen, att det var Stefan Liv. Så himla längesen.

Så otänkbart många som berörts.

Han hängde, tillsammans med andra viktiga, på min ena garderobsdörr när jag flyttade in, och bort, för första gången för sju år sen.


 A lack of  color.
This is fact, not fiction.

Ingen guide, ingen assistans

Återfunnet är kläder som hamnat långt bak i garderoben vid något tillfälle. Den försvunna hårddisken är framme och presterar musik som är ljuvlig.

Fallna är tårar över en orättvis värld.

Kvar är känslan av att hjärtan som slutat slå måste kämpas för.

Att känna för mycket i en iskall värld är inte att rekommendera.

Därför ska jag duettera med min stora favorit och breakathru!

Oerhördande igen

Jag har inga ord som kan förklara känslan av att trycka sig in på olika medier och mötas av en bild av Stefan Liv. En så fruktansvärt hemsk tragedi. Ett helt ishockeylag förintat på en sekund.
Och Stefan Liv. Jag har alltid älskat honom, trots att jag alltid hatat HV71. En sån profil. Men jag ska inte ens försöka med ord.
Jag är så tacksam att jag fick sms om händelsen (har varit utan internet i nästan en vecka) och slapp vara helt omedveten om det när jag såg sportnytt igår.

Det absolut värsta är att hans barn tappat sin pappa. Vem bryr sig egentligen om att en målvakt gått förlorad när en familj tappat sin son, man, bror, pappa, vän och släkting.
Att så många drabbas utav detta.

Jag hoppas att Lokomotiv Jaroslavl inte förintas helt och hållet. Utan att dom kan bygga upp ett lag och komma upp till toppen igen.


För mig är det, bortsett från att en familj tappat en medlem, oerhört sorgligt att aldrig mer få höra något yrt från den där pojken igen. Som en del av ungdomen tagits med.

Utsökt

Efter fyra misslyckade bränningar fick jag till en skiva att njuta sista gången jag far till Jönsäl för lite jobb (och inget internet). På torsdag gör jag min sista dag, om jag nu får bort nästa onsdag.

Sen är det fritt fram för hoppningar.

Om jag är duktig imorrn, det vill säga att jag faktiskt tar mig upp alldeles för tidigt, så ska jag ta mig en tur in till chefen. Förfrågan om septembermånad.

Vad vill viljan? Vad kan ske.

Idag har jag slängt massa pengar på mig själv. Som en påminnelse att ingenting är för sent.

På torsdag blir det Göteborg. På tisdag, eller onsdag, kanske jag lyckas klämma in en person som betydde så sjukt mycket för mig en gång i tiden. En person som jag tänkt på av och till. Som jag nästan skrev ett brev till i julas. Ett försök att säga hej. Och sen springer vi på varann hur otippat som helst.
I det stora hela ha sommarn varit fin på det sättet.
Det gick inte då, men nu öppnades nya möjligheter. Det är så fint. Och jag som trodde att jag inte var sån.
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova.

Jag fann ett papper idag. Skickat för flera år sedan, en förfrågan att vara med i en undersökning. Ett examensarbete. Jag gjorde det inte. Nu kände jag mig som en skit. Fast vem vill röra vid öppna sår som riskerar att förblöda om det ska grävas?

Torsdag - Göteborg.
Måndag - Hem.
Onsdag - Göteborg - Danmark - Hjo

Sen ska jag finna min plats.

Harmoni

Jag har tänkt, önskat och drömt i över ett och ett halvt år nu. Den senaste veckan har varit väldigt mycket. Jag har sett, hört och känt hur han finns där. Sen den femte februari 2010, då jag följde med Emma på "hunddagiset" i Piteå. Jag fick gå med Stig. Han vann mig så sjukt mycket. Så som han och jag bildade ett oslagbart team.

Jag har bestämt mig nu. Det avgörande tecknet (eftersom jag är sån) var uppfödaren i Ström. Inom ett år, då finns han i mitt liv. Inte Stig då. Utan Han, namnlös tills jag får se honom i ögonen.

Beroende på vad som händer med mitt liv... Vilka val jag har och vilka jag tar.
Om jag väljer bort honom eller skapar en möjlighet.

Lifvsviktigt.

Prospekt

Jag kände mig djup. Gick på gamla stigar utan att snubbla, sådär ograciöst som bara jag kan, på rötterna. Minnen, personer och platser som jag inte tänkt på sen... det var aktuellt.
Tryckte mig sådär hjärnslött runt på bajsboken och fann den där personen som trollband mig filmlikt en gång. Han som jag av nån underliggande baktanke, omedveten ända tills jag låg hemma i min säng igen, hoppades att jag skulle träffa när jag följde med en vän och dennes bihang på en promenad en regnig kväll. Och jag var nyss hemkommen från middag, bio och husesyn.
Hehe.

Vilka tider.

Han, den där, jag skulle se i Göteborg sist jag var där.

Och nu kommer jag på mig själv att sitta med min göteborgslåt som räddade upp mig en dag i maj -08. Innan sommarn, innan piteå, under lite Örebro och rätt mycket Trollhättan.
En uppräddning i ett omklädningsrum av alla ställen.

Jag fick lust att jama som en katt och ropa ut min saknad. Av en stad. Vi var inte menade att bli då. Vi är av allt att döma inte riktigt redo att ta klivet än. Men innan slutet, innan änden av allting.
När mina dar inte längre består av att försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova. Äta, försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova...

Tusen samtal att ringa, ett brev att skriva. Ett glittrande hav av önskningar att skicka iväg.
På onsdag blir jag 23 men så som känslan är nu känner jag mig som sexton och kär.

I allt utom dig. Precis som det ska vara.

Utsugen

Jag har precis genomlidit dom nio värsta sammanhängande dagarna i mitt liv. Sånt kaos och ja... Obeskrivbart för den som inte var där. Jag var där. Tyvärr!
Och nu har jag en underbar helg att se framemot. Bajs.

Däckade av runt sex igår och vaknade klockan åtta imorse. Jag är, eller iallafall känner mig, förstörd. Men allt löser sig. Förhoppningsvis får jag vara ledig nästa onsdag, så jag äntligen ÄNTLIGEN får vara ledig två dar i rad.

Jag har inget liv, men ändå nån känsla av uppdatering. Aldrig har jag väl varit så insatt i den amerikanska ekonomin och annat roligt som händer i denna vackra värld.
Är det konstigt att jag blir trött på mänskligheten.

Nä, nu ska jag bajsa i ro för första gången på två veckor. Och sen ska jag njuta dagen som inte innebär något jobb alls.
Ska försöka att inte ägna en enda tanke åt vad som komma skall. Inte. En.

Utrotningstillstånd

Jag hade planer denna helg. Att skriva för en brinnande framtid, ett steg närmre allt jag drömmer om. Istället blev det jobb.
En sjukanmälan ledde till att jag var en god arbetskamrat och tog på mig jobb från sju till tolv på lördagen, trots en extremt efterlängtad helg som tagit knäcken på mig. Fredagen var toppen på isberget. Trodde jag...

På lördagsmorgonen är den andra personen sjuk, utan att ha sjukanmält sig. Ett sånt jävla blockmongo. Hade han funnits inom någon meters avstånd hade jag slagit ihjäl mänskan. (Fast det var en lögn, hade han vart normal och vart på jobbet så hade jag inte haft anledning då att orsaka nån skada.)

Hela lördagen var ett sjukt jäkla kaos! Min hjärna hade redan halvt kollapsat efter fredagen. Ingenting kopplar riktigt. Känner mig lite smått efterbliven. Jag var kvar till sju på kvällen och med total brist på personal hoppade jag även in idag.
Nästa lediga dag är på torsdag.

Tack och lov har jag jobbat med en människa som ger energi och det finns inga betänkligheter om vad som är okej att säga eller inte. 

Nio dagars jobb i sträck. Det som inte dödar stärker en. Något jag hoppas stämmer i mitt fall, fina tider.

Mitt framtidsskrivande måste skjutas upp nån dag. Men tiden är skrämmande liten. Jag kan inte prestera ett framgångsord. Jag känner ett starkt förakt mot människor som inte har någon moral i kroppen och skiter fullständigt i hur saker och ting blir.
Dra ni åt helvete.

Riskläge

Just nu har jag stor lust att bryta ihop och komma igen. Men det finns absolut ingen tid för rast eller ro.


Chanslöst.

Åsna

För ett par veckor sen fick jag en extrem lust att se Haggard. Har inte sett den på åratal, tusentals känns det som. Gamla Vänersborgstiden.
Blev dock inget av det då jag slarvat bort min externa hårddisk där den ligger. Hur det nu ens är möjligt. Att tappa bort en sådan sak.

Någon dag senare körde Ryan Dunn ihjäl sig. Min favorit av dom alla. Och det kändes i hjärtat. Konstigt hur det kan bli, en helt okänd människa. Men jag antar att det är vad han representerar, vilken tidsålder, i mitt sinne.
Sen att jag tittade på intervjun med Bam helt förstörd var ingen smart idé.

Dom senaste dagarna har jag plöjt igenom Viva la Bam-säsongerna. Att en sådan levande människa kan försvinna. Livet, vad finns det att säga.
Fast med dom där personerna är det väl egentligen inte underligt att dom tar livet av sig. Sen att någon är så urbota dum att han eller hon sätter sig bakom ratten full, då. 
Gör det inte.

Åt helvete

Jag har suttit och kollat in jobb, något som ledde till magknip. Egentligen skulle jag bara vilja slita av mig håret och skrika. Varför vet jag inte vad jag vill med mitt liv?
Dom jobb som fanns relaterade till min utbildning fick mig att vilja kräkas. Röv och annat.
Äschikadoka.

Men så, bland ordens befrielse, så kom jag på det. Lite. Det där, som brinner och alltid brunnit inuti men långt bort. Förutom dom små stunderna när det tittar fram.
Och plötsligt så fanns ett jobb där, ett drömjobb som skulle vara precis det jag vill. Utan att jag kastat bort tre år av mitt liv.

Nu behöver jag skriva ihop världens bästa cv, någonsin, och hoppas på det bästa!

 
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats
Aldrig.

Mitt löfte är skrivet med det blod vi delar. En dag går det i uppfyllelse. Jag ska berätta, med stolthet i rösten, hur det blev. Att det blev bra. Trots allt, så blev det bra. 
Men jag ska för alltid önska att Du var här och bevittnade det själv.  

Osagt

Stockholm i december 2010 skrattade folk åt en misslyckad människa. Oslo i juli 2011 gråter miljontals. Ett sådant meningslöst hat.
Det finns inga ord för sådana människor.

Nio år och ett 1500 sidor manifest. Ett par timmar och omkring 100 brutalt mördade. Fy fan.

Stjärnfall

Jag fann en av alla saker som skedde förra sommaren.

"I love you"
"I love myself to."
"You cant say that you love yourself."
"Why not? I am very loveable!"
"I know what youre not... normal."

En gång hade jag panik över allt som skulle hinnas med. Alla relationer som skulle hinnas med att vårdas, hinnas med att starta upp, klara av att avsluta och sån där skit.
Med åren har det sakta men säkert trappats ner. Dom senaste åren har det snarare vart av annat slag, att jag småpanikats över att jag inte längre prioriterar den där gamla paniken.

Saker och ting blir som det blir. Det finns människor som springs på av olika händelser, ibland bra och ibland dåliga som utvecklar sig till bra. Ibland är folk rent utsagt riktiga jävla idioter.
Jag har sprungit på några under dom sex åren jag varit på vift som varit som att springa in i ett moln och ramla mjukt. Fina, kanske självfränder, men som av idiotiska skäl inte kunnats bevara.
Som svartsjuka flickvänner som inte inser att det går att vara vänner på riktigt utan det där dryga som flickvännerna får ta hand om.

Eller dessa ultimatum. Inget för mig.

Det jag vill ha sagt är väl att jag idag nått nått lugn i att jag är lugn. Att jag överlämnar stressen till dom som anser att det är viktigt.

Du kommer bli nått stort. Hela du är bara så.

Kortslutet

Jag sa en gång, förr i världen, att jag aldrig någonsin skulle klara av att jobba inom äldrevården. Sen skedde sommaren -08 och hemtjänsten. En så fruktansvärt givande och ärligt talat underbar sommar. Att ha ett jobb där du blir uppskattad av dom äldre och får höra massa, massa fina komplimanger alla dar.
När jag slutade där grät flertalet och jag var inte långt ifrån jag heller. Fina människor. När jag flyttade runt 120 mil skickade jag vykort till några.

Men trots den sommarn trodde jag att jag aldrig någonsin skulle klara av att jobba inomhus. Än mindre på en riktig demensavdelning. Men dom här veckorna jag jobbat nu har vart hur bra som helst. Ingenting är omöjligt. Jag fick frågan om jag var färdig undersköterska och att jag är en sån som ska jobba inom vården.

Tänk om det var så lätt. Att jag skulle gjort det och skött allt det där andra jag vill på fritiden. Ibland blir jag lite rädd.

Har lidit lite av ånger i sommar. Varför jag valde bort Örebro. Varför i hela fridens namn jag tog Piteå. Hur tänkte jag där? Allt hade vart så annorlunda... om jag valt rätt i det där vägskälet.
Men jag ville fara för min skull, bara jag. Och en av alla dom där helgerna som spenderades i Örebro dom där åren så blev det bara ett stopp.
Förjävligt. Men livet är som det är.

Fast det där om vården. Det hade jag inte klarat av på heltid. En sommar är precis lagom för en sån som jag. En galen själ utan hem.

Jag tänker på dig

I september-oktober såg jag ut som Hitler när jag kammade över håret på den rakade sidan. Idag ser jag ur som jag vet inte vad... Fast snart kan jag sätta upp håret i en tofs.
Och utedassens tid är inte heller förbi. What a life!

Har jobbat sedan i lördags, hann lösa melodikrysset woho, och imorrn efter fyra får jag fara hem och andas obajs hela torsdagen. Men jag trivs så himla bra. Jag hade lite ångest inför söndagen, men den gick ju förjäkla bra. Det kommer bli en bra jobbsommar.


Idag när jag kom hem (inte hemhem, men hem) så såg jag lite rött i jordgubbslandet. Letade lite men hittade ingen mogen (var påväg att köpa när jag var på ica innan jag for hem) så jag blev lite ledsen. När jag kom in möttes jag av en lapp och jordgubbar. Jag har världens utan tvekan bästa Momma!
Vilket min gamla dagbok berättar också. "Jag vill flytta till Momma och morfar..." Hjärta och smärta.

Näej, nu ska jag ta och äta lite gogubbar och ladda inför morgondagens worki.

Tror att mitt obefintliga hjärta blöder

GALEN.
Jag kan berätta att den där psalmen som Björn Rosenström skrev om till "Du vet väl om att du är värdelös" har funnit sin rätta mottagare. Vilket jävla helvete till människa. Katastrof.
Så, nog om det.

En annan punkt på listan är att jag hittat så otroligt mycket saker om mig själv i skattkistorna som varit gömda. Hobbypsykologen i mig har haft bråda dagar!
Bortsett från några djupare analyser så går det att konstatera att jag var en mycket mystisk unge.

Sagan om jätten som åt för mycket jordgubbar.
Det var en gång en jätte som hette Jorm han älskade jordgubbar. En dag åt han minst 150.000 jordgubbar så han dog. SLUT.

Sagan om Murre myra. 
Det var en gång en myra som hette Murre som var ute på myrstigen just som han var ute på myrstigen då kom en bil och körde över Murre myra så han dog. SLUT. 

Och så klagar folk på att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Känner en extremt orättvisa mot mitt sex-sju-åriga jag. Snåla värld! (Och då är det där bara ett litet, litet utdrag. De stora mästerverken håller jag för mig själv, nån kan ju stjäla dem.)

Jag var på platsen där mina barndomssomrar utspelade sig. Har inte vart där på säkert tolv år. Helt jäkla sjukt att tiden går! Jag höll på att gå upp i linningen... Trots att det inte var nått snus inblandat... HEHE! Satan i gatan så to spik! Nästa sommar. Nästa midsommar närmre bestämt. Då jäklar.
Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv......


Rövjan har även briljerat i Buzz.
Värmen försvann i typ tre veckor, men är tillbaka. Jag upplever riktigt sommarvärme för första gången på två år och har redan börjat omkalkylera mina framtidsdrömmar. Kanske pingvinsafari på Antarktis skulle passa bättre än.... annat.

Som avslutning på mitt svammel kan jag säga att jag har drömt sjukt konstiga drömmar senaste tiden. Värst var den om den gifta karln. Som av nån anledning hamnat här i lägenheterna hundra meter härifrån. Han hade drabbats av nån slags stroke så han både såg ut och betedde sig som en fyraåring. Och hans fru och dotter var med. Och vi var vänner. Underbara tanke!
Ibland är det extremt skönt att vakna.

Och just ja. Jag har ett myggbett på tummen. Må du dö myggjävel.

Härrå!

Tidsresa

Jag satt och önskade mig tillbaka till 2004. Till dom sista riktigt vackra dagarna fulla med kärlek till det finaste livet gett mig. Fina kort har jag kvar och minnena, men vad hade jag inte gett för att åter få höra hjärtat slå. Ett år och tre månader senare brann lågan ut.

Det är så lätt att fastna i det som var. Tiden är grym, tillslut sker alla dom små momenten på ett helt annat sätt. Plötsligt har det runnit bort. Jag är tacksam, men vem skulle tacka nej till en dag till. Och en till efter det och oändliga tills solen slocknar.

Egentligen hela 2004. Vart tog det vägen?

Som alltid. Om jag då vetat.

Rossön. Junsele. Umeå. Backe. Ramsele. Vänersborg. Mellerud. Trollhättan. Göteborg. Sunne. Örebro. Piteå. Innhavet. Stockholm. Om jag skulle plocka ihop alla centrala delar i mitt liv. Alla timmarna. Smälta ihop allting, eller redigera en film med allt. Jag tror ibland att jag står still och trampar på samma orörliga fläck utan att inse.
Jag fann två lådor och lyckades spåra mitt barnajag och finna svar på min människofråga. Komplext.



I walked across an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth beneath my feet
Sat by the river and it made me complete
Oh simple thing where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin

I came across a fallen tree
I felt the branches of it looking at me
Is this the place we used to love?
Is this the place that I've been dreaming of?

Skräpmat

Som en groda ska jag lägga mig ner. Punkt.

Jag kan inte hantera den där patetiska hetslöjligheten att fixa till fel. Vilken prioritering. Att klänga sig fast och låtsas vara intresserad. Nu också. Av alla tider.
Det finns dom som njuter mer av sig själv och sin röst och jag säger inget om det. Herregud, kör på. Lämna mig ifred bara. Tack.

Nog om det. Fortsatt i nostalgiträsket, speciellt efter att någonstans känt av mina somrars Junsele. Var är dom nu. Idag fick jag en känsla av att alla åren går parallellt efter varandra.
Så som Tippen lärde ut; "Ingenting försvinner... Allt fiiiiinns kvaaaar!"



Nevermind I find someone like you.

Späckad

Jag har en speciell superbegåvning som jag kunde varit utan. Dagen före jobb-skadan, jag är expert på det området.
Inför varje sommarjobbsdag har jag gjort illa mig kvällen innan, det slår aldrig fel.

En sommar gungade jag i trädgungan hemma, den small sönder och jag knäckte halvt mina handleder (det är gånger som den som överrörliga leder är mycket bra att besitta) och skrapade sönder handflatorna.
Förra sommaren ramlade jag i brandstegen och slog smalbenet nått grönjävulskt så det var svullet första veckorna i Norge. Plus ett ovärdigt stort blåmärke.
För att ge en liten insyn i min begåvning.

Igår lyckades jag spetsa högerhanden på en kaktus när jag skulle stänga ena fönstret i vardagsrummet. Helt galet mycket taggar i handen som inte gick att få bort. Såklart.
Och här sitter jag fortfarande spetsad med taggar som sitter inne i skinnet. Det går inte att få bort dom jävlarna.

Annars går jobbet bra. Det blir nog kanon det här.

Sprängfylld

Jag känner mig lite i en svacka. Utan en enda klarhet. Jag börjar inskolningen imorrn och har tre dars jobb att se framemot och tur är väl det. Inom en snart framtid har väl hjärnan brunnit upp.

Åkte igenom Backe idag, på en väg jag inte åkt eller gått sen sista veckan i nian. Ångestskapande. Att tiden går så sjukt fort. Hur roliga tre år det var, för det mesta. Hur jag på något sätt skulle vilja åka tillbaka till mitt dåtida jag och be henne sänka farten lite. Njuta, inte rusa som att det inte fanns någon morgondag.
Njuta av dom tre åren och ta tillvara dom tre kommande. Och sen funderat mera.
Livet är. 

Sen ramlade jag över nyheten att MoDo värvat Tellan. Ännu en sak som drar ner mig i nostalgiträsket. Vilken man. Vilket VM det var den där gången. Vilken jäkla puck. Vilken sorg. Vilka tårar.
Hoppas på att han kan skapa lite glädjetårar denna gång. Den lilla älskade lilla Tellson.


Idag fick jag det första underbara åskvädret. Älskar det!

It's an end of an era

Det har sagts hundratals gånger de senaste dygnen. Men det är helt galet vad tre år går fort. Igen! Först in the town of blåsing och nu in the town of shitsmelling. (Fast om sanningen ska fram blev det ju ganska exakt fyra år på första.)

Jag känner mig ganska tom på det mesta nu. Saknar både bra och konstiga saker. Bra som Dennis bredvid mig i sängen efter två dagars mys. Konstigt med att nästan sakna Emma och Annas oförståelse över att det inte krävs en tv för att se på tv. Höhö. Kanske snarare en saknad att inte höra sånt.
Är inte vid mina sinnens fulla bruk efter en heldag på buss och annat överroligt.

Jag är van, efter fyra års telefonförhållanden, vid alla avstånden. Men en vana betyder inte alltid positiva saker. Fast det är bara en sommar, sen är det Stockholm som gäller för alla. Så, nu var det bestämt.

 Efter några glas gottigt...

 

är det gott med rulltårta, men farligt med socker...

 

för de sockerkänsliga rymdblommorna...

 som en sommardag ställer in kameran manuellt utan att se...

 när öppnaren är bortlämnad tillsammans med cykeln...

Alla rosor till Er (inigoonämpbei*) som gett mig grymt mycket.

Några ord kring den senaste tiden kommer. Men först ska jag ta en helg utan internet och mobil för att rensa både tankar och ting. Min mobil skulle nog må bra av att få vara osliten en dag eller två efter att ha strejkat så gott som hela dagen igår.

Nu sova.



*Ingen nämnd, ingen glöm oavsett om ni är med på bilderna eller inte.

Studerar förloppet

Jag antar att jag gillar när det svider. Lite sådär som att misslyckas med att slicka av en kniv eller hamna på fel kant med ett papper.
Jag borde verkligen, med en tydlig betoning på verkligen, sova. Men nu har jag gått över gränsen, plus att jag är så extremt stressad över morgondagen. Upp sju för att hinna slänga in ett par tvättmaskiner som förhoppningsvis hinner torka innan det är redovisningsdags vid nio. En redovisning jag inte har den minsta aning om vad jag ska säga. Hade detta varit för ett par år sen hade det inte spelat någon roll. På den tiden var det improvisationen som gjorde redovisningarna. Men åldern har satt sig på min hjärna och gjort den degig.
Eller så är det bristen på sömn och brist på vattenintag.

Men det är inte bara tvätt och redovisning som står på schemat imorgon. Det ska hinnas med att packa ner lägenheten och lämnas in nycklarna. Ringas om cykelskjuts hem till Rossön. Ringas om jobben. Finna lärare och skynda på processen att godkänna. Eller underkänna. Bara ge ett jäkla besked. Något som verkar vara genomgående hos hela lärarkåren på denna skola. Tystnad.


Istället för att slänga ner skiten i väskan, eller åtminstone sova, ägnar jag tid åt Stockholmsmusiken och en saknad av gatorna. Varav svidandet.

Kanske lite ilska också för att ha glömt den där satans loggboken i Kalmar av alla ställen.

Snart sitter jag hemma och får spela lite bra och lite dålig musik på pianot. Rensa i alla mina grejer och planera en framtid för oss.

Livstecken

Årets bästa helg. Jag har haft så otroligt kul med dom människorna jag tycker mest om. Tusen historier att berätta om så fort jag slutar implodera tarmmässigt.

Nu är det bara en videoredigering, en opponering och en redovisning kvar. Sen är det slut. Så. Skönt. Skolmässigt, inte den andra delen.

På tal om början på slutet! Fortsätt spotta.
En loska rinner av medan en människas levnadssätt sitter kvar.

Dripp, dripp, dropp, droppar regn om våren

Jag vill kräkas ord. Fast inte som att kräkas popcorn i en lägenhet och fundera hur det gick så fel. Utan ord som gör sån exceptionell skillnad.
Vi talade om det. Eller, mina ord svävade iväg bort över det andra. Men plötsligt blev jag medveten om beskrivningen kring dina kyssar. I efterhand känner jag att det inte kunde skrivits annorlunda.

Jag vet inte om jag är basen eller gitarren. Jag hoppas på basen, då gitarrer skrämmer mig. Och att vara en bas likt en låt som får människor att fortsätta är stort. Fast jag inte hoppas på människan. Elefanter dödar noshörningar pågrund av människors otroliga viderhet. Jag vill inte vara en av dom. Aldrig. Inte då, inte nu, inte sen.

Regnet droppar, det är höstkallt och det är slut. Igen.

Rötterna blir starkare när det blåser

Dagen har faktiskt avslutats bra. Trots att jag i tre olika omgångar känt att det är lika bra att ge upp och möta duschslangen.
C-arbetesfadäsen var som sagt Sandra en riktig hjälte.
Rapportskrivningen var fronter min hjälte.
Alla-kameror-är-bokade-nu-hoppar-jag-situationen redde Emma ut som det kameraproffs hon är.

Jag känner lugnet och tror att imorrn kommer att gå bra. Jag ber för det iallafall, eller kunde ha bett om jag var lagd åt det hållet. Men det försvann samtidigt som den dan jag insåg världen. (En helt egen historia.) Det är Dennis som är hjälten imorgon. Sen blir det min sista bartömning och helg i Piteå.

 

Jag har packat personliga artiklar
jag har skrivit ett brev till den det vederbör
jag ska göra vad jag kan och lite till
och sedan får det bli som det vill

Där, nere gapar det fria

Det är dagar som denna som gör att jag längtar långt långt långt bort från allt som har med denna skola att göra. Lyckan när jag slipper den här skiten kommer att nå oanade höjder. Jag har genomgått hela känslospektrat idag. Från normal ner till total meningslöshet till lycka.

Allt har med det underbara c-arbetet att göra. (Plus en dos av det helvetiska tv-skitgrejen.) Och att lärarna är totalt omöjliga att få tag på, ibland går det att fundera på ifall dom ens existerar.

Sandra är dock dagens hjälte som lyckades få tag på läraren tillslut och jag slapp gråta och hänga mig. Går allt som det ska gå nu är det slut på onsdag!

Just nu önskar jag att allt som har med skola och det arbete som det innefattar gick att knäppa bort med två fingrar.

Varför finns det inga kvoter på idioter?

När jag var i Örebro för ett tag sen köpte jag en jacka som jag kom att hålla av. Trots att jag inte hann använda den så mycket. Mitt upp i allt flyttade jag hem till Rossön och där blev det aldrig av att använda den. Däremot skulle det bli det här i Piteå, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde packa ner den. Fast jag lagt fram den tills det.

Hur som haver så har den helvetesjävla sattygsposten slarvat bort den nu. Och för det ska jag för alltid hatar er! Förbannade tjuvar och idioter.

Jag skulle helt enkelt stannat i Stockholm. Visst, en och annan spasmsmäll från någon enstaka fyllerist på tunnelbanan. Och galna busschaufförer som skrek åt folk att dra åt helvete. Men jag blev iallafall inte bestulen.

Jag blir så övertrött på det här. Plus att jag har en blåsa som verkar krympt ihop sig till ett ingenting. Och att det jag beställde är ungefär som att bära blöja. Men vem orkar bry sig egentligen? Om blöjdelen. Det andra tar energi.

Ikväll är det... klassfest? Ja. Nått sånt epitet har det, fast något finare tror jag. Enligt erbjudan. Just nu har jag mer lust att ta mig till postkontoret och gå bärsärkagång.
Fan ta er! Eller snarare dig som inte kan hantera post. Dra du åt helvetet!

Chans eller risk

"Men så kom minnet - inte av den plats jag befann mig, utan av några andra där jag hade bott och nu kunde ha befunnit mig - som en hjälp från ovan för att föra mig ut ur det tomma intet, som jag icket på egen hand hade kunnat slippa ur."

Repressalier

Gjorde en snabb överläggning kring mina nuvarande åkommor som påverkar mitt liv och gör det ärligt talat rätt meningslöst just nu.
Saker jag kan lida av:

• Graviditet
• Diabetes
• MS
• Cancer
• Någon mystisk kronisk trötthetssjukdom

 Take a pick! Hehe.

Har inte återhämtat mig från fredagen än. Kanske utfördes en oplanerad lobotomi på kvällen. Efter vad jag har fått återberättat för mig kan verkligen vad som helst hänt. Trots att jag och Ayan bara satt på loftgången. Galen kväll! Synd bara att jag inte kan minnas nånting. Inte dom långa, och tydligen djupt filosofiska, samtalen med Ayan, det lilla med Damir eller med en granne. En sak är säker. Jag bör inte ha mobil eller internet sådana gånger.
Egentligen borde jag nog, för allas säkerhet, vara inlåst. Överhuvudtaget.
Se bara ovanstående vad som kan hända.


Känner mig helt trasig i huvudet. Men det återhämtar sig nog snart. Även om jag såhär fem dar efteråt börjar betvivla.
Don't don't eat and drink.


Nä, nu kan väl klockan bara blir fyra så jag kan tvätta. Och äntligen få ge mig ut i det otroligt varma och sköna majvädret igen. Jag ville knappt gå in! Skitpiteå.

Återseendevägen

For you there'll be no crying
For you the sun will be shining
'Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before

To you, I would give the world
To you, I'd never be cold
'Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before

Like never before; like never before. 

Revirmarkering

Har ägnat söndagen till ingenting. Drabbades av ett akutanfall av misströstan, men det gick över. Ibland är det lätt att glömma hur långt jag tagit mig i livet. Satt och kollade igenom min gamla blogg, för att minnas känslan av förr. Men jag gav upp ganska snabbt. Bakåt får vara kvar orört ett tag till.
Jag undrar vad jag skulle sagt till mitt gamla jag. Det som inte dödar stärker! För det hade den människan velat höra. Hehe.

Imorgon påbörjas den näst sista veckan i Norrbotten, förhoppningsvis för alltid. Jag har fått svar på frågan var jag trivs bäst i Sverige. Geografiskt.
Det är sjukt att det är slut nu. Snart. Fast jag är pepp, så jävla superpepp!   

 En mästerbild som Emma skickade en gång i tiden. Vem kan representerar vem...

Minns redigeringsnatten jag och Dennis spenderade på redaktionen. Den roligaste kursen hittills. Eller hittills, nånsin.



Det här med summeringar är inte riktigt min grej. Kanske kommer det lite kring helgens bravader i ett senare skede. Nu ska jag sluta fundera över varför människor vill ha fåglar som husdjur då du inte "får" klappa eller mysa med den (varför någon vid sina sinnens fulla bruk vill gulla med en fågel). Gör du det så vill fågeln tillslut para sig med dig och utvecklar en ständig pms. Typ.

Däremot ska jag njuta av Eva Cassidy. Fan vad jag älskar kvinnan och hennes röst!

Utdöda receptorer

När jag flyttade härifrån hade jag inte direkt planerat med att sitta strandsatt i lägenheten under ett par månader senare utan glas och toalettpapper. Fast till mitt försvar var jag väl kanske inte beredd att tappa min påse med halvnödvändiga saker, tre superglas med annat. Eller det faktum att jag med all säkerhet vet att jag nyss inhandlat toalettpapper. Och det stämde ju. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag införskaffade det på skiticat i Liljeholmen OCH lämnade kvar det i mitt rum. Vilket sammanträffande.
Ack, saknar jag Stockholm nu?


Och nu sitter jag här. Minttun är inte lika god i flaska, men nöden har ingen lag. Snart, senare, nu.

Fast det är klart, nu har jag ingen skogstokig katt som skriker överallt. Och jag kan ha toalettdörren öppen. Jämt. Det betyder faktiskt lite.
Men då jag ändå hade toalettpapper i den där peruanska familjen kan jag ibland tänka att. Fast jag avslutar tanken där.

Tänk om jag haft en egen kanon. Då hade jag skapat storverk.

En rättvis domare utan några egentliga betänkligheter.

Fakta är fakta.

Men ibland kan jag bara inte låta bli att låta bli.

Hur kallt det än låter så bryr jag mig ungefär lika mycket som jag bryr mig i huruvida Sverige någonsin kommer att vinna Eurovision någonsin igen.

Nu ska jag återgå till att knarka Timbuktu.
Rädd att jag kanske hade läst dig fel kan jag säga med säkerhet att min första instinkt var korrekt.

Skulle springa efter men trampade snett

När jag var liten var jag rädd för att en dag badat bort min hörsel. Ett par öroninflammationer och annat tjommeri senare räknar jag mig ändå att tillhöra den hörande sidan. Förutom då jag inte hör.
Utan hörseln ingen musik så att säga. Vilket kanske inte hade suttit helt fel ibland. Som att bo på detta skitställe. (Aldrig bra att börja negativt på morgonen, eller lunchtid...)
Eller att vissa människor utvecklar en musiksmak. Fast dunkadunk är väl musik det också.

Om jag tänker bort dunkadunkandet så är jag i ett nostalgiskt ställe med viss av min musik. Tina länkade PSL-videon på det nya längtansundret i mitt liv för tillfället. Jag ville slå mig själv när jag upptäckte Serenades i början av april och att jag inte skulle vara på deras premiärspelning.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, vilket är skönt på ett sätt. Det är så onödigt att hela tiden ha svar på allt. Laakso fanns alltid där i bakgrunden, som första gången jag hörde Demon.
Men då, där, på det där tåget påväg mot så överdrivet mycket och Ibland gör man rätt, ibland gör man fel tog sin in i örat på mig. På riktigt. Hade suttit och väntat hela dagen på att få tag på albumet någon dag innan och lyssnat in. Men att höra en låt på riktigt riktigt.

Det går väl att säga att karln har en förmåga att dyka upp, bara sådär. Som då i april då Serenades spelades för första gången. Istället för att sitta hemma och plugga som den senaste tiden (då) enbart bestått av, var jag på långpromenad in till Gullmarsplan.

Sapmi sessions

Eller augusti 2010.


Nä, dags att skärpa upp sig. Klippa mig har jag redan gjort, skaffat jobb också. Men idag är det fredag. Imorgon lördag.
Med det sagt så hoppas jag på att det slutar droppar vatten och blir en finfin helg.

Stormens öga

Igår firades lillördag på den mindre klassfyllda delen av staden, också känt som Bäckgatan. Anna agerade sann värdinna och startade kvällen med att roa sina gäster genom att kasta bär omkring sig.

När bärslängandet tog slut blev resultatet en ytterst drickbar bål.

Och i sann Emma-anda uppstod en tävling i vem som kunde ta snyggaste

kortet. Så länge Annas kamera inte fungerade stod jag som vinnare.

 

En onsdag full med bara prat om allt och ingenting. Det är sådana här dar jag kommer att sakna. Det tråkiga var dock att otursEmma var upptagen med att ha otur. Men det går inte att få allt här i livet.


Nu gäller det bara att välja riktning här i livet. Både ordmässigt och livsmässigt. Först måste jag ta mig ur Private-träsket som får mig att drömma helt sjuka drömmar.
Jag borde kanske satsat på läkaryrket ändå. He.

Livshetsande organismer

Jag tappade tidräkningen. Sen läste jag att stjärnhimlen inte ändrat sig sen förfädrarnas tid. Tyvärr glömde jag exakt vilken förfader och hans förfaranden, men hur som haver har jag inte kunnat bestämma mig om det är sorgligt eller inte. I stjärnhimlefallet. Inte i det stenålderssynsättet som fortfarande lever för fullt.

Fast mest vill jag hylla onsdagar utan krav. Eller skabbonsdagar som ger stress i att hinna tillbaka till en stad på för kort tid.
4,5 millimeter senare var det värt det.

Imorgon kommer jag att dela säng med Marcel Proust.



Du leker på ett så otvunget sätt som får mig att ifrågasätta varför det egentligen inte bara kunde ske. 

Hälsa till satan

2011.
För att sammanfatta har det skett så otroligt mycket i mitt liv de senaste sex månaderna. Omställningar, omkullfällningar och rymningar. En helt egen historia för en helt annan kanal.

Gårdagens insikt är att jag kommer ta med mig finfina till nästa steg. Nodo en vanlig måndagskväll borde vara en verklighet för fler.

Dagens insikt var att jag iallafall inte kommer att mumifieras. Och att jag inte är ett Piteå-fan. Fast om sanningen ska fram så har jag väl aldrig varit det.
Representationsnivån för meningsfullhet har inte varit stor idag, då alltför många bevisat idiotteorin. Men jag fick ett oväntat svar på ett mejl som förhoppningsvis tar mig ett steg närmre bort.


Och för att avsluta hörde jag bästa avslutningen någonsin på en låt idag på P3. Blev turligt påmind om den nu. (Trots att Linnros har varit där och pillat så älskar jag den!)


Resten av ditt liv


 Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött. Och även när du är pigg så ser du väldigt, väldigt, väldigt trött ut.