Brunt

Det är synd att den enda personen som hade kunnat förstå mina känslor igår visade sig vara ett jävla praktarsle. (Eller var det bara jag som var för dum för att förstå.)
Hur som haver. Den där typen av engelska sätter igång en konstig process i mig. Tydligen. Jag har inte hört den på riktigt på så himla länge nu att det borde varit borta. Svårt att koncentrera sig på människan som står framför en när tankarna står framför någon helt annan.

Idag var sista ansökningsdagen. Nu håller jag allt som går att hålla för att den ljusnande framtid är min. Bortsett från att hösten är här och det numer är svart, riktigt svart. Jag har försökt att undvika att se det. Hösten skrämmer mig fortfarande.

Näej.
Det handlar om en chans. Som jag kan slåss för. Ge. Mig.
Förstå kontentan av det.