Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka när en dörr blåser igen så fort jag närmar mig. Bokstavligt talat alltså. Jag har spenderat alldeles för många timmar i det där köket.
Det fanns dock en rolig tid. Snygg-Micketiden. Herrejävlar.
Han var en sån där som jag skulle velat klubba ner och stoppa in i garderoben och plocka fram när det passade. Jag tror ingen människa i hela världen kan prata så vackert som den karln.
Hela stället blev väldigt svältfödd när dom försvann.
Om jag kunnat bestämma på riktigt. Då skulle det se helt annorlunda ut, min röv skulle sitta på en helt annan stol. I en stad långt härifrån.
Fast mest av allt vill jag bo där solen lyser. Och det är varmt.
Nä, det blir itagning av liv när helgen är över. Tänk Diski och Franzen, då blir min värld vackrare!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar