Pruttbitar

Jag har så mycket aggressioner i kroppen. Det hade varit skönt att fara ut och springa bort det. Men jag saknar kläder på den plats jag befinner mig. Och satan i gatan så jag saknar den lille i koppel.
Jag frågade en gång, när jag var ung och dum, om det verkligen gick att sakna någon man inte kände.
Fast då handlade det i och för sig om en några år äldre människa och inte som nu, ett ofött litet knytte.

He.

Mitt huvud är sprängfyllt. Jag blir tokig. Utlopp. Uttömning. Laxeringsmedel. Alla medel är tillåtna. Jag måste sluta, verkligen sluta, ta på mig sådant som inte skadar mitt liv. Och det som kommer att skada mitt liv måste jag bre ut mattan för också. FAN VAD JAG ÄR LESS.

Sådär, med det ut ur kroppen så kan jag också meddela att jag drömde en mardröm inatt. Om en dröm. Nu kollade jag min mejl och läste bekräftelsemejlet som jag inte läste ordentligt då för länge sen. Så som det känns nu.
På onsdag är sista ansökningsdagen. Jag hoppas och ber om att iallafall få komma på intervju. Om jag ändå trott på en gud. Fast, vem vill stå i skuld till någon.

Jag måste bort. Att bo i själv i sju år förbereder en icket för ett fullt hus. Jag saknar mig själv. Jag saknar allt som har med att bo själv att göra. Tack och lov för att jag njöt mina sju år i frihet! Utifall att det aldrig kommer att ske igen....


Nädå, därute väntar mitt drömboende. Jag vet det. Idag blev bara mycket skitigare än jag planerat. Har spenderat dan med att se på film och lyssna på musik.
Det är jag och Lennart Jähkel när det kommer till hundar! Sen när det kommer till att slakta renar och döda folk skiljer vi oss åt igen. Fast det är klart... Jag råkade köra ihjäl en liten mus för några veckor sen... Och en groda när det regnade som värst....

Pricken över i:t skulle va att MoDo förlorar. Efter drömspelningen mot Djurgården. Jag kommer inte ihåg en match jag suttit så över. Jag älskar det. Jag älskar hockeyn, tack för att det är igång igen!