Jag har inga ord som kan förklara känslan av att trycka sig in på olika medier och mötas av en bild av Stefan Liv. En så fruktansvärt hemsk tragedi. Ett helt ishockeylag förintat på en sekund.
Och Stefan Liv. Jag har alltid älskat honom, trots att jag alltid hatat HV71. En sån profil. Men jag ska inte ens försöka med ord.
Jag är så tacksam att jag fick sms om händelsen (har varit utan internet i nästan en vecka) och slapp vara helt omedveten om det när jag såg sportnytt igår.
Det absolut värsta är att hans barn tappat sin pappa. Vem bryr sig egentligen om att en målvakt gått förlorad när en familj tappat sin son, man, bror, pappa, vän och släkting.
Att så många drabbas utav detta.
Jag hoppas att Lokomotiv Jaroslavl inte förintas helt och hållet. Utan att dom kan bygga upp ett lag och komma upp till toppen igen.
För mig är det, bortsett från att en familj tappat en medlem, oerhört sorgligt att aldrig mer få höra något yrt från den där pojken igen. Som en del av ungdomen tagits med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar