Igår för tio år sedan var jag hos tandläkarn i Östersund. Jag minns hur alla pratade om flygplan och torn, jag fattade ingenting. Var mer less på min tandläkare som var sämst i världen. På riktigt. Tappade grejer och allt hon höll på med. Ingen stjärna så att säga. (Inte den dagen, det kanske kunde varit förklarligt. Utan jämt. Ett under egentligen att hon inte slog sönder eller ut allt i hela munnen under förberedelserna för tandställningen och under tiden. Tss.)
Dom pratade om det på radion påvägen dom femton milen hem (vem har sagt att det ska vara nära till tandläkaren) och jag fattade väl fortfarande ingenting. Jag minns inte om folk pratade något, vi va en hel bil ändå.
Och sen kom jag hem och såg på tvn. Fortfarande fattade jag ingenting.
Inte ens idag förstår jag det. Däremot blev min värld aldrig skakad, kan inte minnas nån skräck eller annat. Det är förjävligt att runt 3000 oskyldiga människor fick sätta sitt liv till den där dagen för tio år sen. Men än mer förjävligt är väl alla oskyldiga som fått sätta livet till efter.
Jag tycker det är en större tragedi.
Jag citerar Rebecca & Fiona:
R.I.P. The 2976 American people that lost their lives on 9/11 and R.I.P. the 48,644 Afghan and 1,690,903 Iraqi people that paid the ultimate price for a crime they did not commit.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar