Stjärnfall

Jag fann en av alla saker som skedde förra sommaren.

"I love you"
"I love myself to."
"You cant say that you love yourself."
"Why not? I am very loveable!"
"I know what youre not... normal."

En gång hade jag panik över allt som skulle hinnas med. Alla relationer som skulle hinnas med att vårdas, hinnas med att starta upp, klara av att avsluta och sån där skit.
Med åren har det sakta men säkert trappats ner. Dom senaste åren har det snarare vart av annat slag, att jag småpanikats över att jag inte längre prioriterar den där gamla paniken.

Saker och ting blir som det blir. Det finns människor som springs på av olika händelser, ibland bra och ibland dåliga som utvecklar sig till bra. Ibland är folk rent utsagt riktiga jävla idioter.
Jag har sprungit på några under dom sex åren jag varit på vift som varit som att springa in i ett moln och ramla mjukt. Fina, kanske självfränder, men som av idiotiska skäl inte kunnats bevara.
Som svartsjuka flickvänner som inte inser att det går att vara vänner på riktigt utan det där dryga som flickvännerna får ta hand om.

Eller dessa ultimatum. Inget för mig.

Det jag vill ha sagt är väl att jag idag nått nått lugn i att jag är lugn. Att jag överlämnar stressen till dom som anser att det är viktigt.

Du kommer bli nått stort. Hela du är bara så.