Utdöda receptorer

När jag flyttade härifrån hade jag inte direkt planerat med att sitta strandsatt i lägenheten under ett par månader senare utan glas och toalettpapper. Fast till mitt försvar var jag väl kanske inte beredd att tappa min påse med halvnödvändiga saker, tre superglas med annat. Eller det faktum att jag med all säkerhet vet att jag nyss inhandlat toalettpapper. Och det stämde ju. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag införskaffade det på skiticat i Liljeholmen OCH lämnade kvar det i mitt rum. Vilket sammanträffande.
Ack, saknar jag Stockholm nu?


Och nu sitter jag här. Minttun är inte lika god i flaska, men nöden har ingen lag. Snart, senare, nu.

Fast det är klart, nu har jag ingen skogstokig katt som skriker överallt. Och jag kan ha toalettdörren öppen. Jämt. Det betyder faktiskt lite.
Men då jag ändå hade toalettpapper i den där peruanska familjen kan jag ibland tänka att. Fast jag avslutar tanken där.

Tänk om jag haft en egen kanon. Då hade jag skapat storverk.

En rättvis domare utan några egentliga betänkligheter.

Fakta är fakta.

Men ibland kan jag bara inte låta bli att låta bli.

Hur kallt det än låter så bryr jag mig ungefär lika mycket som jag bryr mig i huruvida Sverige någonsin kommer att vinna Eurovision någonsin igen.

Nu ska jag återgå till att knarka Timbuktu.
Rädd att jag kanske hade läst dig fel kan jag säga med säkerhet att min första instinkt var korrekt.