Jag tappade tidräkningen. Sen läste jag att stjärnhimlen inte ändrat sig sen förfädrarnas tid. Tyvärr glömde jag exakt vilken förfader och hans förfaranden, men hur som haver har jag inte kunnat bestämma mig om det är sorgligt eller inte. I stjärnhimlefallet. Inte i det stenålderssynsättet som fortfarande lever för fullt.
Fast mest vill jag hylla onsdagar utan krav. Eller skabbonsdagar som ger stress i att hinna tillbaka till en stad på för kort tid.
4,5 millimeter senare var det värt det.
Imorgon kommer jag att dela säng med Marcel Proust.
Du leker på ett så otvunget sätt som får mig att ifrågasätta varför det egentligen inte bara kunde ske.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar