Jag vill kräkas ord. Fast inte som att kräkas popcorn i en lägenhet och fundera hur det gick så fel. Utan ord som gör sån exceptionell skillnad.
Vi talade om det. Eller, mina ord svävade iväg bort över det andra. Men plötsligt blev jag medveten om beskrivningen kring dina kyssar. I efterhand känner jag att det inte kunde skrivits annorlunda.
Jag vet inte om jag är basen eller gitarren. Jag hoppas på basen, då gitarrer skrämmer mig. Och att vara en bas likt en låt som får människor att fortsätta är stort. Fast jag inte hoppas på människan. Elefanter dödar noshörningar pågrund av människors otroliga viderhet. Jag vill inte vara en av dom. Aldrig. Inte då, inte nu, inte sen.
Regnet droppar, det är höstkallt och det är slut. Igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar