Studerar förloppet

Jag antar att jag gillar när det svider. Lite sådär som att misslyckas med att slicka av en kniv eller hamna på fel kant med ett papper.
Jag borde verkligen, med en tydlig betoning på verkligen, sova. Men nu har jag gått över gränsen, plus att jag är så extremt stressad över morgondagen. Upp sju för att hinna slänga in ett par tvättmaskiner som förhoppningsvis hinner torka innan det är redovisningsdags vid nio. En redovisning jag inte har den minsta aning om vad jag ska säga. Hade detta varit för ett par år sen hade det inte spelat någon roll. På den tiden var det improvisationen som gjorde redovisningarna. Men åldern har satt sig på min hjärna och gjort den degig.
Eller så är det bristen på sömn och brist på vattenintag.

Men det är inte bara tvätt och redovisning som står på schemat imorgon. Det ska hinnas med att packa ner lägenheten och lämnas in nycklarna. Ringas om cykelskjuts hem till Rossön. Ringas om jobben. Finna lärare och skynda på processen att godkänna. Eller underkänna. Bara ge ett jäkla besked. Något som verkar vara genomgående hos hela lärarkåren på denna skola. Tystnad.


Istället för att slänga ner skiten i väskan, eller åtminstone sova, ägnar jag tid åt Stockholmsmusiken och en saknad av gatorna. Varav svidandet.

Kanske lite ilska också för att ha glömt den där satans loggboken i Kalmar av alla ställen.

Snart sitter jag hemma och får spela lite bra och lite dålig musik på pianot. Rensa i alla mina grejer och planera en framtid för oss.

Livstecken

Årets bästa helg. Jag har haft så otroligt kul med dom människorna jag tycker mest om. Tusen historier att berätta om så fort jag slutar implodera tarmmässigt.

Nu är det bara en videoredigering, en opponering och en redovisning kvar. Sen är det slut. Så. Skönt. Skolmässigt, inte den andra delen.

På tal om början på slutet! Fortsätt spotta.
En loska rinner av medan en människas levnadssätt sitter kvar.

Dripp, dripp, dropp, droppar regn om våren

Jag vill kräkas ord. Fast inte som att kräkas popcorn i en lägenhet och fundera hur det gick så fel. Utan ord som gör sån exceptionell skillnad.
Vi talade om det. Eller, mina ord svävade iväg bort över det andra. Men plötsligt blev jag medveten om beskrivningen kring dina kyssar. I efterhand känner jag att det inte kunde skrivits annorlunda.

Jag vet inte om jag är basen eller gitarren. Jag hoppas på basen, då gitarrer skrämmer mig. Och att vara en bas likt en låt som får människor att fortsätta är stort. Fast jag inte hoppas på människan. Elefanter dödar noshörningar pågrund av människors otroliga viderhet. Jag vill inte vara en av dom. Aldrig. Inte då, inte nu, inte sen.

Regnet droppar, det är höstkallt och det är slut. Igen.

Rötterna blir starkare när det blåser

Dagen har faktiskt avslutats bra. Trots att jag i tre olika omgångar känt att det är lika bra att ge upp och möta duschslangen.
C-arbetesfadäsen var som sagt Sandra en riktig hjälte.
Rapportskrivningen var fronter min hjälte.
Alla-kameror-är-bokade-nu-hoppar-jag-situationen redde Emma ut som det kameraproffs hon är.

Jag känner lugnet och tror att imorrn kommer att gå bra. Jag ber för det iallafall, eller kunde ha bett om jag var lagd åt det hållet. Men det försvann samtidigt som den dan jag insåg världen. (En helt egen historia.) Det är Dennis som är hjälten imorgon. Sen blir det min sista bartömning och helg i Piteå.

 

Jag har packat personliga artiklar
jag har skrivit ett brev till den det vederbör
jag ska göra vad jag kan och lite till
och sedan får det bli som det vill

Där, nere gapar det fria

Det är dagar som denna som gör att jag längtar långt långt långt bort från allt som har med denna skola att göra. Lyckan när jag slipper den här skiten kommer att nå oanade höjder. Jag har genomgått hela känslospektrat idag. Från normal ner till total meningslöshet till lycka.

Allt har med det underbara c-arbetet att göra. (Plus en dos av det helvetiska tv-skitgrejen.) Och att lärarna är totalt omöjliga att få tag på, ibland går det att fundera på ifall dom ens existerar.

Sandra är dock dagens hjälte som lyckades få tag på läraren tillslut och jag slapp gråta och hänga mig. Går allt som det ska gå nu är det slut på onsdag!

Just nu önskar jag att allt som har med skola och det arbete som det innefattar gick att knäppa bort med två fingrar.

Varför finns det inga kvoter på idioter?

När jag var i Örebro för ett tag sen köpte jag en jacka som jag kom att hålla av. Trots att jag inte hann använda den så mycket. Mitt upp i allt flyttade jag hem till Rossön och där blev det aldrig av att använda den. Däremot skulle det bli det här i Piteå, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde packa ner den. Fast jag lagt fram den tills det.

Hur som haver så har den helvetesjävla sattygsposten slarvat bort den nu. Och för det ska jag för alltid hatar er! Förbannade tjuvar och idioter.

Jag skulle helt enkelt stannat i Stockholm. Visst, en och annan spasmsmäll från någon enstaka fyllerist på tunnelbanan. Och galna busschaufförer som skrek åt folk att dra åt helvete. Men jag blev iallafall inte bestulen.

Jag blir så övertrött på det här. Plus att jag har en blåsa som verkar krympt ihop sig till ett ingenting. Och att det jag beställde är ungefär som att bära blöja. Men vem orkar bry sig egentligen? Om blöjdelen. Det andra tar energi.

Ikväll är det... klassfest? Ja. Nått sånt epitet har det, fast något finare tror jag. Enligt erbjudan. Just nu har jag mer lust att ta mig till postkontoret och gå bärsärkagång.
Fan ta er! Eller snarare dig som inte kan hantera post. Dra du åt helvetet!

Chans eller risk

"Men så kom minnet - inte av den plats jag befann mig, utan av några andra där jag hade bott och nu kunde ha befunnit mig - som en hjälp från ovan för att föra mig ut ur det tomma intet, som jag icket på egen hand hade kunnat slippa ur."