Utsökt

Efter fyra misslyckade bränningar fick jag till en skiva att njuta sista gången jag far till Jönsäl för lite jobb (och inget internet). På torsdag gör jag min sista dag, om jag nu får bort nästa onsdag.

Sen är det fritt fram för hoppningar.

Om jag är duktig imorrn, det vill säga att jag faktiskt tar mig upp alldeles för tidigt, så ska jag ta mig en tur in till chefen. Förfrågan om septembermånad.

Vad vill viljan? Vad kan ske.

Idag har jag slängt massa pengar på mig själv. Som en påminnelse att ingenting är för sent.

På torsdag blir det Göteborg. På tisdag, eller onsdag, kanske jag lyckas klämma in en person som betydde så sjukt mycket för mig en gång i tiden. En person som jag tänkt på av och till. Som jag nästan skrev ett brev till i julas. Ett försök att säga hej. Och sen springer vi på varann hur otippat som helst.
I det stora hela ha sommarn varit fin på det sättet.
Det gick inte då, men nu öppnades nya möjligheter. Det är så fint. Och jag som trodde att jag inte var sån.
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova.

Jag fann ett papper idag. Skickat för flera år sedan, en förfrågan att vara med i en undersökning. Ett examensarbete. Jag gjorde det inte. Nu kände jag mig som en skit. Fast vem vill röra vid öppna sår som riskerar att förblöda om det ska grävas?

Torsdag - Göteborg.
Måndag - Hem.
Onsdag - Göteborg - Danmark - Hjo

Sen ska jag finna min plats.

Harmoni

Jag har tänkt, önskat och drömt i över ett och ett halvt år nu. Den senaste veckan har varit väldigt mycket. Jag har sett, hört och känt hur han finns där. Sen den femte februari 2010, då jag följde med Emma på "hunddagiset" i Piteå. Jag fick gå med Stig. Han vann mig så sjukt mycket. Så som han och jag bildade ett oslagbart team.

Jag har bestämt mig nu. Det avgörande tecknet (eftersom jag är sån) var uppfödaren i Ström. Inom ett år, då finns han i mitt liv. Inte Stig då. Utan Han, namnlös tills jag får se honom i ögonen.

Beroende på vad som händer med mitt liv... Vilka val jag har och vilka jag tar.
Om jag väljer bort honom eller skapar en möjlighet.

Lifvsviktigt.

Prospekt

Jag kände mig djup. Gick på gamla stigar utan att snubbla, sådär ograciöst som bara jag kan, på rötterna. Minnen, personer och platser som jag inte tänkt på sen... det var aktuellt.
Tryckte mig sådär hjärnslött runt på bajsboken och fann den där personen som trollband mig filmlikt en gång. Han som jag av nån underliggande baktanke, omedveten ända tills jag låg hemma i min säng igen, hoppades att jag skulle träffa när jag följde med en vän och dennes bihang på en promenad en regnig kväll. Och jag var nyss hemkommen från middag, bio och husesyn.
Hehe.

Vilka tider.

Han, den där, jag skulle se i Göteborg sist jag var där.

Och nu kommer jag på mig själv att sitta med min göteborgslåt som räddade upp mig en dag i maj -08. Innan sommarn, innan piteå, under lite Örebro och rätt mycket Trollhättan.
En uppräddning i ett omklädningsrum av alla ställen.

Jag fick lust att jama som en katt och ropa ut min saknad. Av en stad. Vi var inte menade att bli då. Vi är av allt att döma inte riktigt redo att ta klivet än. Men innan slutet, innan änden av allting.
När mina dar inte längre består av att försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova. Äta, försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova...

Tusen samtal att ringa, ett brev att skriva. Ett glittrande hav av önskningar att skicka iväg.
På onsdag blir jag 23 men så som känslan är nu känner jag mig som sexton och kär.

I allt utom dig. Precis som det ska vara.

Utsugen

Jag har precis genomlidit dom nio värsta sammanhängande dagarna i mitt liv. Sånt kaos och ja... Obeskrivbart för den som inte var där. Jag var där. Tyvärr!
Och nu har jag en underbar helg att se framemot. Bajs.

Däckade av runt sex igår och vaknade klockan åtta imorse. Jag är, eller iallafall känner mig, förstörd. Men allt löser sig. Förhoppningsvis får jag vara ledig nästa onsdag, så jag äntligen ÄNTLIGEN får vara ledig två dar i rad.

Jag har inget liv, men ändå nån känsla av uppdatering. Aldrig har jag väl varit så insatt i den amerikanska ekonomin och annat roligt som händer i denna vackra värld.
Är det konstigt att jag blir trött på mänskligheten.

Nä, nu ska jag bajsa i ro för första gången på två veckor. Och sen ska jag njuta dagen som inte innebär något jobb alls.
Ska försöka att inte ägna en enda tanke åt vad som komma skall. Inte. En.

Utrotningstillstånd

Jag hade planer denna helg. Att skriva för en brinnande framtid, ett steg närmre allt jag drömmer om. Istället blev det jobb.
En sjukanmälan ledde till att jag var en god arbetskamrat och tog på mig jobb från sju till tolv på lördagen, trots en extremt efterlängtad helg som tagit knäcken på mig. Fredagen var toppen på isberget. Trodde jag...

På lördagsmorgonen är den andra personen sjuk, utan att ha sjukanmält sig. Ett sånt jävla blockmongo. Hade han funnits inom någon meters avstånd hade jag slagit ihjäl mänskan. (Fast det var en lögn, hade han vart normal och vart på jobbet så hade jag inte haft anledning då att orsaka nån skada.)

Hela lördagen var ett sjukt jäkla kaos! Min hjärna hade redan halvt kollapsat efter fredagen. Ingenting kopplar riktigt. Känner mig lite smått efterbliven. Jag var kvar till sju på kvällen och med total brist på personal hoppade jag även in idag.
Nästa lediga dag är på torsdag.

Tack och lov har jag jobbat med en människa som ger energi och det finns inga betänkligheter om vad som är okej att säga eller inte. 

Nio dagars jobb i sträck. Det som inte dödar stärker en. Något jag hoppas stämmer i mitt fall, fina tider.

Mitt framtidsskrivande måste skjutas upp nån dag. Men tiden är skrämmande liten. Jag kan inte prestera ett framgångsord. Jag känner ett starkt förakt mot människor som inte har någon moral i kroppen och skiter fullständigt i hur saker och ting blir.
Dra ni åt helvete.

Riskläge

Just nu har jag stor lust att bryta ihop och komma igen. Men det finns absolut ingen tid för rast eller ro.


Chanslöst.

Åsna

För ett par veckor sen fick jag en extrem lust att se Haggard. Har inte sett den på åratal, tusentals känns det som. Gamla Vänersborgstiden.
Blev dock inget av det då jag slarvat bort min externa hårddisk där den ligger. Hur det nu ens är möjligt. Att tappa bort en sådan sak.

Någon dag senare körde Ryan Dunn ihjäl sig. Min favorit av dom alla. Och det kändes i hjärtat. Konstigt hur det kan bli, en helt okänd människa. Men jag antar att det är vad han representerar, vilken tidsålder, i mitt sinne.
Sen att jag tittade på intervjun med Bam helt förstörd var ingen smart idé.

Dom senaste dagarna har jag plöjt igenom Viva la Bam-säsongerna. Att en sådan levande människa kan försvinna. Livet, vad finns det att säga.
Fast med dom där personerna är det väl egentligen inte underligt att dom tar livet av sig. Sen att någon är så urbota dum att han eller hon sätter sig bakom ratten full, då. 
Gör det inte.