Studerar förloppet

Jag antar att jag gillar när det svider. Lite sådär som att misslyckas med att slicka av en kniv eller hamna på fel kant med ett papper.
Jag borde verkligen, med en tydlig betoning på verkligen, sova. Men nu har jag gått över gränsen, plus att jag är så extremt stressad över morgondagen. Upp sju för att hinna slänga in ett par tvättmaskiner som förhoppningsvis hinner torka innan det är redovisningsdags vid nio. En redovisning jag inte har den minsta aning om vad jag ska säga. Hade detta varit för ett par år sen hade det inte spelat någon roll. På den tiden var det improvisationen som gjorde redovisningarna. Men åldern har satt sig på min hjärna och gjort den degig.
Eller så är det bristen på sömn och brist på vattenintag.

Men det är inte bara tvätt och redovisning som står på schemat imorgon. Det ska hinnas med att packa ner lägenheten och lämnas in nycklarna. Ringas om cykelskjuts hem till Rossön. Ringas om jobben. Finna lärare och skynda på processen att godkänna. Eller underkänna. Bara ge ett jäkla besked. Något som verkar vara genomgående hos hela lärarkåren på denna skola. Tystnad.


Istället för att slänga ner skiten i väskan, eller åtminstone sova, ägnar jag tid åt Stockholmsmusiken och en saknad av gatorna. Varav svidandet.

Kanske lite ilska också för att ha glömt den där satans loggboken i Kalmar av alla ställen.

Snart sitter jag hemma och får spela lite bra och lite dålig musik på pianot. Rensa i alla mina grejer och planera en framtid för oss.

Livstecken

Årets bästa helg. Jag har haft så otroligt kul med dom människorna jag tycker mest om. Tusen historier att berätta om så fort jag slutar implodera tarmmässigt.

Nu är det bara en videoredigering, en opponering och en redovisning kvar. Sen är det slut. Så. Skönt. Skolmässigt, inte den andra delen.

På tal om början på slutet! Fortsätt spotta.
En loska rinner av medan en människas levnadssätt sitter kvar.

Dripp, dripp, dropp, droppar regn om våren

Jag vill kräkas ord. Fast inte som att kräkas popcorn i en lägenhet och fundera hur det gick så fel. Utan ord som gör sån exceptionell skillnad.
Vi talade om det. Eller, mina ord svävade iväg bort över det andra. Men plötsligt blev jag medveten om beskrivningen kring dina kyssar. I efterhand känner jag att det inte kunde skrivits annorlunda.

Jag vet inte om jag är basen eller gitarren. Jag hoppas på basen, då gitarrer skrämmer mig. Och att vara en bas likt en låt som får människor att fortsätta är stort. Fast jag inte hoppas på människan. Elefanter dödar noshörningar pågrund av människors otroliga viderhet. Jag vill inte vara en av dom. Aldrig. Inte då, inte nu, inte sen.

Regnet droppar, det är höstkallt och det är slut. Igen.

Rötterna blir starkare när det blåser

Dagen har faktiskt avslutats bra. Trots att jag i tre olika omgångar känt att det är lika bra att ge upp och möta duschslangen.
C-arbetesfadäsen var som sagt Sandra en riktig hjälte.
Rapportskrivningen var fronter min hjälte.
Alla-kameror-är-bokade-nu-hoppar-jag-situationen redde Emma ut som det kameraproffs hon är.

Jag känner lugnet och tror att imorrn kommer att gå bra. Jag ber för det iallafall, eller kunde ha bett om jag var lagd åt det hållet. Men det försvann samtidigt som den dan jag insåg världen. (En helt egen historia.) Det är Dennis som är hjälten imorgon. Sen blir det min sista bartömning och helg i Piteå.

 

Jag har packat personliga artiklar
jag har skrivit ett brev till den det vederbör
jag ska göra vad jag kan och lite till
och sedan får det bli som det vill

Där, nere gapar det fria

Det är dagar som denna som gör att jag längtar långt långt långt bort från allt som har med denna skola att göra. Lyckan när jag slipper den här skiten kommer att nå oanade höjder. Jag har genomgått hela känslospektrat idag. Från normal ner till total meningslöshet till lycka.

Allt har med det underbara c-arbetet att göra. (Plus en dos av det helvetiska tv-skitgrejen.) Och att lärarna är totalt omöjliga att få tag på, ibland går det att fundera på ifall dom ens existerar.

Sandra är dock dagens hjälte som lyckades få tag på läraren tillslut och jag slapp gråta och hänga mig. Går allt som det ska gå nu är det slut på onsdag!

Just nu önskar jag att allt som har med skola och det arbete som det innefattar gick att knäppa bort med två fingrar.

Varför finns det inga kvoter på idioter?

När jag var i Örebro för ett tag sen köpte jag en jacka som jag kom att hålla av. Trots att jag inte hann använda den så mycket. Mitt upp i allt flyttade jag hem till Rossön och där blev det aldrig av att använda den. Däremot skulle det bli det här i Piteå, om det inte hade varit för den lilla detaljen att jag glömde packa ner den. Fast jag lagt fram den tills det.

Hur som haver så har den helvetesjävla sattygsposten slarvat bort den nu. Och för det ska jag för alltid hatar er! Förbannade tjuvar och idioter.

Jag skulle helt enkelt stannat i Stockholm. Visst, en och annan spasmsmäll från någon enstaka fyllerist på tunnelbanan. Och galna busschaufförer som skrek åt folk att dra åt helvete. Men jag blev iallafall inte bestulen.

Jag blir så övertrött på det här. Plus att jag har en blåsa som verkar krympt ihop sig till ett ingenting. Och att det jag beställde är ungefär som att bära blöja. Men vem orkar bry sig egentligen? Om blöjdelen. Det andra tar energi.

Ikväll är det... klassfest? Ja. Nått sånt epitet har det, fast något finare tror jag. Enligt erbjudan. Just nu har jag mer lust att ta mig till postkontoret och gå bärsärkagång.
Fan ta er! Eller snarare dig som inte kan hantera post. Dra du åt helvetet!

Chans eller risk

"Men så kom minnet - inte av den plats jag befann mig, utan av några andra där jag hade bott och nu kunde ha befunnit mig - som en hjälp från ovan för att föra mig ut ur det tomma intet, som jag icket på egen hand hade kunnat slippa ur."

Repressalier

Gjorde en snabb överläggning kring mina nuvarande åkommor som påverkar mitt liv och gör det ärligt talat rätt meningslöst just nu.
Saker jag kan lida av:

• Graviditet
• Diabetes
• MS
• Cancer
• Någon mystisk kronisk trötthetssjukdom

 Take a pick! Hehe.

Har inte återhämtat mig från fredagen än. Kanske utfördes en oplanerad lobotomi på kvällen. Efter vad jag har fått återberättat för mig kan verkligen vad som helst hänt. Trots att jag och Ayan bara satt på loftgången. Galen kväll! Synd bara att jag inte kan minnas nånting. Inte dom långa, och tydligen djupt filosofiska, samtalen med Ayan, det lilla med Damir eller med en granne. En sak är säker. Jag bör inte ha mobil eller internet sådana gånger.
Egentligen borde jag nog, för allas säkerhet, vara inlåst. Överhuvudtaget.
Se bara ovanstående vad som kan hända.


Känner mig helt trasig i huvudet. Men det återhämtar sig nog snart. Även om jag såhär fem dar efteråt börjar betvivla.
Don't don't eat and drink.


Nä, nu kan väl klockan bara blir fyra så jag kan tvätta. Och äntligen få ge mig ut i det otroligt varma och sköna majvädret igen. Jag ville knappt gå in! Skitpiteå.

Återseendevägen

For you there'll be no crying
For you the sun will be shining
'Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before

To you, I would give the world
To you, I'd never be cold
'Cause I feel that when I'm with you
It's alright, I know it's right

And the songbirds keep singing
Like they know the score
And I love you, I love you, I love you
Like never before

Like never before; like never before. 

Revirmarkering

Har ägnat söndagen till ingenting. Drabbades av ett akutanfall av misströstan, men det gick över. Ibland är det lätt att glömma hur långt jag tagit mig i livet. Satt och kollade igenom min gamla blogg, för att minnas känslan av förr. Men jag gav upp ganska snabbt. Bakåt får vara kvar orört ett tag till.
Jag undrar vad jag skulle sagt till mitt gamla jag. Det som inte dödar stärker! För det hade den människan velat höra. Hehe.

Imorgon påbörjas den näst sista veckan i Norrbotten, förhoppningsvis för alltid. Jag har fått svar på frågan var jag trivs bäst i Sverige. Geografiskt.
Det är sjukt att det är slut nu. Snart. Fast jag är pepp, så jävla superpepp!   

 En mästerbild som Emma skickade en gång i tiden. Vem kan representerar vem...

Minns redigeringsnatten jag och Dennis spenderade på redaktionen. Den roligaste kursen hittills. Eller hittills, nånsin.



Det här med summeringar är inte riktigt min grej. Kanske kommer det lite kring helgens bravader i ett senare skede. Nu ska jag sluta fundera över varför människor vill ha fåglar som husdjur då du inte "får" klappa eller mysa med den (varför någon vid sina sinnens fulla bruk vill gulla med en fågel). Gör du det så vill fågeln tillslut para sig med dig och utvecklar en ständig pms. Typ.

Däremot ska jag njuta av Eva Cassidy. Fan vad jag älskar kvinnan och hennes röst!

Utdöda receptorer

När jag flyttade härifrån hade jag inte direkt planerat med att sitta strandsatt i lägenheten under ett par månader senare utan glas och toalettpapper. Fast till mitt försvar var jag väl kanske inte beredd att tappa min påse med halvnödvändiga saker, tre superglas med annat. Eller det faktum att jag med all säkerhet vet att jag nyss inhandlat toalettpapper. Och det stämde ju. Uppenbarligen. Problemet är bara att jag införskaffade det på skiticat i Liljeholmen OCH lämnade kvar det i mitt rum. Vilket sammanträffande.
Ack, saknar jag Stockholm nu?


Och nu sitter jag här. Minttun är inte lika god i flaska, men nöden har ingen lag. Snart, senare, nu.

Fast det är klart, nu har jag ingen skogstokig katt som skriker överallt. Och jag kan ha toalettdörren öppen. Jämt. Det betyder faktiskt lite.
Men då jag ändå hade toalettpapper i den där peruanska familjen kan jag ibland tänka att. Fast jag avslutar tanken där.

Tänk om jag haft en egen kanon. Då hade jag skapat storverk.

En rättvis domare utan några egentliga betänkligheter.

Fakta är fakta.

Men ibland kan jag bara inte låta bli att låta bli.

Hur kallt det än låter så bryr jag mig ungefär lika mycket som jag bryr mig i huruvida Sverige någonsin kommer att vinna Eurovision någonsin igen.

Nu ska jag återgå till att knarka Timbuktu.
Rädd att jag kanske hade läst dig fel kan jag säga med säkerhet att min första instinkt var korrekt.

Skulle springa efter men trampade snett

När jag var liten var jag rädd för att en dag badat bort min hörsel. Ett par öroninflammationer och annat tjommeri senare räknar jag mig ändå att tillhöra den hörande sidan. Förutom då jag inte hör.
Utan hörseln ingen musik så att säga. Vilket kanske inte hade suttit helt fel ibland. Som att bo på detta skitställe. (Aldrig bra att börja negativt på morgonen, eller lunchtid...)
Eller att vissa människor utvecklar en musiksmak. Fast dunkadunk är väl musik det också.

Om jag tänker bort dunkadunkandet så är jag i ett nostalgiskt ställe med viss av min musik. Tina länkade PSL-videon på det nya längtansundret i mitt liv för tillfället. Jag ville slå mig själv när jag upptäckte Serenades i början av april och att jag inte skulle vara på deras premiärspelning.

Jag kan inte riktigt sätta fingret på vad det är, vilket är skönt på ett sätt. Det är så onödigt att hela tiden ha svar på allt. Laakso fanns alltid där i bakgrunden, som första gången jag hörde Demon.
Men då, där, på det där tåget påväg mot så överdrivet mycket och Ibland gör man rätt, ibland gör man fel tog sin in i örat på mig. På riktigt. Hade suttit och väntat hela dagen på att få tag på albumet någon dag innan och lyssnat in. Men att höra en låt på riktigt riktigt.

Det går väl att säga att karln har en förmåga att dyka upp, bara sådär. Som då i april då Serenades spelades för första gången. Istället för att sitta hemma och plugga som den senaste tiden (då) enbart bestått av, var jag på långpromenad in till Gullmarsplan.

Sapmi sessions

Eller augusti 2010.


Nä, dags att skärpa upp sig. Klippa mig har jag redan gjort, skaffat jobb också. Men idag är det fredag. Imorgon lördag.
Med det sagt så hoppas jag på att det slutar droppar vatten och blir en finfin helg.

Stormens öga

Igår firades lillördag på den mindre klassfyllda delen av staden, också känt som Bäckgatan. Anna agerade sann värdinna och startade kvällen med att roa sina gäster genom att kasta bär omkring sig.

När bärslängandet tog slut blev resultatet en ytterst drickbar bål.

Och i sann Emma-anda uppstod en tävling i vem som kunde ta snyggaste

kortet. Så länge Annas kamera inte fungerade stod jag som vinnare.

 

En onsdag full med bara prat om allt och ingenting. Det är sådana här dar jag kommer att sakna. Det tråkiga var dock att otursEmma var upptagen med att ha otur. Men det går inte att få allt här i livet.


Nu gäller det bara att välja riktning här i livet. Både ordmässigt och livsmässigt. Först måste jag ta mig ur Private-träsket som får mig att drömma helt sjuka drömmar.
Jag borde kanske satsat på läkaryrket ändå. He.

Livshetsande organismer

Jag tappade tidräkningen. Sen läste jag att stjärnhimlen inte ändrat sig sen förfädrarnas tid. Tyvärr glömde jag exakt vilken förfader och hans förfaranden, men hur som haver har jag inte kunnat bestämma mig om det är sorgligt eller inte. I stjärnhimlefallet. Inte i det stenålderssynsättet som fortfarande lever för fullt.

Fast mest vill jag hylla onsdagar utan krav. Eller skabbonsdagar som ger stress i att hinna tillbaka till en stad på för kort tid.
4,5 millimeter senare var det värt det.

Imorgon kommer jag att dela säng med Marcel Proust.



Du leker på ett så otvunget sätt som får mig att ifrågasätta varför det egentligen inte bara kunde ske. 

Hälsa till satan

2011.
För att sammanfatta har det skett så otroligt mycket i mitt liv de senaste sex månaderna. Omställningar, omkullfällningar och rymningar. En helt egen historia för en helt annan kanal.

Gårdagens insikt är att jag kommer ta med mig finfina till nästa steg. Nodo en vanlig måndagskväll borde vara en verklighet för fler.

Dagens insikt var att jag iallafall inte kommer att mumifieras. Och att jag inte är ett Piteå-fan. Fast om sanningen ska fram så har jag väl aldrig varit det.
Representationsnivån för meningsfullhet har inte varit stor idag, då alltför många bevisat idiotteorin. Men jag fick ett oväntat svar på ett mejl som förhoppningsvis tar mig ett steg närmre bort.


Och för att avsluta hörde jag bästa avslutningen någonsin på en låt idag på P3. Blev turligt påmind om den nu. (Trots att Linnros har varit där och pillat så älskar jag den!)


Resten av ditt liv


 Och må köttätande myror äta upp dina ögonlock så att du alltid är trött. Och även när du är pigg så ser du väldigt, väldigt, väldigt trött ut.