Rykande

I min gamla kalender från nian finns en plastficka där jag samlade saker som var viktiga då. Tillexempel ord och bilder. Jag visste direkt när jag såg underdelen, att det var Stefan Liv. Så himla längesen.

Så otänkbart många som berörts.

Han hängde, tillsammans med andra viktiga, på min ena garderobsdörr när jag flyttade in, och bort, för första gången för sju år sen.


 A lack of  color.
This is fact, not fiction.

Ingen guide, ingen assistans

Återfunnet är kläder som hamnat långt bak i garderoben vid något tillfälle. Den försvunna hårddisken är framme och presterar musik som är ljuvlig.

Fallna är tårar över en orättvis värld.

Kvar är känslan av att hjärtan som slutat slå måste kämpas för.

Att känna för mycket i en iskall värld är inte att rekommendera.

Därför ska jag duettera med min stora favorit och breakathru!

Oerhördande igen

Jag har inga ord som kan förklara känslan av att trycka sig in på olika medier och mötas av en bild av Stefan Liv. En så fruktansvärt hemsk tragedi. Ett helt ishockeylag förintat på en sekund.
Och Stefan Liv. Jag har alltid älskat honom, trots att jag alltid hatat HV71. En sån profil. Men jag ska inte ens försöka med ord.
Jag är så tacksam att jag fick sms om händelsen (har varit utan internet i nästan en vecka) och slapp vara helt omedveten om det när jag såg sportnytt igår.

Det absolut värsta är att hans barn tappat sin pappa. Vem bryr sig egentligen om att en målvakt gått förlorad när en familj tappat sin son, man, bror, pappa, vän och släkting.
Att så många drabbas utav detta.

Jag hoppas att Lokomotiv Jaroslavl inte förintas helt och hållet. Utan att dom kan bygga upp ett lag och komma upp till toppen igen.


För mig är det, bortsett från att en familj tappat en medlem, oerhört sorgligt att aldrig mer få höra något yrt från den där pojken igen. Som en del av ungdomen tagits med.

Utsökt

Efter fyra misslyckade bränningar fick jag till en skiva att njuta sista gången jag far till Jönsäl för lite jobb (och inget internet). På torsdag gör jag min sista dag, om jag nu får bort nästa onsdag.

Sen är det fritt fram för hoppningar.

Om jag är duktig imorrn, det vill säga att jag faktiskt tar mig upp alldeles för tidigt, så ska jag ta mig en tur in till chefen. Förfrågan om septembermånad.

Vad vill viljan? Vad kan ske.

Idag har jag slängt massa pengar på mig själv. Som en påminnelse att ingenting är för sent.

På torsdag blir det Göteborg. På tisdag, eller onsdag, kanske jag lyckas klämma in en person som betydde så sjukt mycket för mig en gång i tiden. En person som jag tänkt på av och till. Som jag nästan skrev ett brev till i julas. Ett försök att säga hej. Och sen springer vi på varann hur otippat som helst.
I det stora hela ha sommarn varit fin på det sättet.
Det gick inte då, men nu öppnades nya möjligheter. Det är så fint. Och jag som trodde att jag inte var sån.
Jag har aldrig glömt vem jag var, jag har bara låtit det sova.

Jag fann ett papper idag. Skickat för flera år sedan, en förfrågan att vara med i en undersökning. Ett examensarbete. Jag gjorde det inte. Nu kände jag mig som en skit. Fast vem vill röra vid öppna sår som riskerar att förblöda om det ska grävas?

Torsdag - Göteborg.
Måndag - Hem.
Onsdag - Göteborg - Danmark - Hjo

Sen ska jag finna min plats.

Harmoni

Jag har tänkt, önskat och drömt i över ett och ett halvt år nu. Den senaste veckan har varit väldigt mycket. Jag har sett, hört och känt hur han finns där. Sen den femte februari 2010, då jag följde med Emma på "hunddagiset" i Piteå. Jag fick gå med Stig. Han vann mig så sjukt mycket. Så som han och jag bildade ett oslagbart team.

Jag har bestämt mig nu. Det avgörande tecknet (eftersom jag är sån) var uppfödaren i Ström. Inom ett år, då finns han i mitt liv. Inte Stig då. Utan Han, namnlös tills jag får se honom i ögonen.

Beroende på vad som händer med mitt liv... Vilka val jag har och vilka jag tar.
Om jag väljer bort honom eller skapar en möjlighet.

Lifvsviktigt.

Prospekt

Jag kände mig djup. Gick på gamla stigar utan att snubbla, sådär ograciöst som bara jag kan, på rötterna. Minnen, personer och platser som jag inte tänkt på sen... det var aktuellt.
Tryckte mig sådär hjärnslött runt på bajsboken och fann den där personen som trollband mig filmlikt en gång. Han som jag av nån underliggande baktanke, omedveten ända tills jag låg hemma i min säng igen, hoppades att jag skulle träffa när jag följde med en vän och dennes bihang på en promenad en regnig kväll. Och jag var nyss hemkommen från middag, bio och husesyn.
Hehe.

Vilka tider.

Han, den där, jag skulle se i Göteborg sist jag var där.

Och nu kommer jag på mig själv att sitta med min göteborgslåt som räddade upp mig en dag i maj -08. Innan sommarn, innan piteå, under lite Örebro och rätt mycket Trollhättan.
En uppräddning i ett omklädningsrum av alla ställen.

Jag fick lust att jama som en katt och ropa ut min saknad. Av en stad. Vi var inte menade att bli då. Vi är av allt att döma inte riktigt redo att ta klivet än. Men innan slutet, innan änden av allting.
När mina dar inte längre består av att försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova. Äta, försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova...

Tusen samtal att ringa, ett brev att skriva. Ett glittrande hav av önskningar att skicka iväg.
På onsdag blir jag 23 men så som känslan är nu känner jag mig som sexton och kär.

I allt utom dig. Precis som det ska vara.

Utsugen

Jag har precis genomlidit dom nio värsta sammanhängande dagarna i mitt liv. Sånt kaos och ja... Obeskrivbart för den som inte var där. Jag var där. Tyvärr!
Och nu har jag en underbar helg att se framemot. Bajs.

Däckade av runt sex igår och vaknade klockan åtta imorse. Jag är, eller iallafall känner mig, förstörd. Men allt löser sig. Förhoppningsvis får jag vara ledig nästa onsdag, så jag äntligen ÄNTLIGEN får vara ledig två dar i rad.

Jag har inget liv, men ändå nån känsla av uppdatering. Aldrig har jag väl varit så insatt i den amerikanska ekonomin och annat roligt som händer i denna vackra värld.
Är det konstigt att jag blir trött på mänskligheten.

Nä, nu ska jag bajsa i ro för första gången på två veckor. Och sen ska jag njuta dagen som inte innebär något jobb alls.
Ska försöka att inte ägna en enda tanke åt vad som komma skall. Inte. En.