Undertider

Det fortsätter. Karln med rösten som rörde om min värld, sådär så att om det varit film hade det vart en så fin scen, den där dan och tiden när allt var åt helvete.
Och så sjöng han in hopp i en förlorad värld.

Nu var det inte det som var poängen. Mer att allt borde stavas distans. Och återtagande.

Och att 2011 fortsätter.

Jag är fri, friare och friast. Kanske framtidslös för en stund. Men hösten är inte tung i år. Jag befinner mig dels inte på en plats, bokstavligt talat, som får mig att drunkna. Dels så har jag fått extremt viktig distans på stunder, saker och människor som betyder ett återtagande utan dess like.

Men en sorg ligger för min aura som verkar ta död på all elektronik i närheten. Skulle inte tacka nej till sisådär 10 000 kronor. Dock inte för en hund den här gången... Men en telefon och dator som fungerar vore inte helt fel.

I stay home and i stay sain

Vänta inte, Gå direkt till gå.

Nej, du behöver inte göra det här misstaget. Men jag kan inte ändra dina val.

Däremot kan jag plocka upp dina skärvor när du krossats av verklighetens hårda värld. Och aldrig, aldrig låta dig limma ihop dig själv ensam.

Robust

Livet är så märkligt. Plötsligt spelas Idioter och hjärtat snöps ej ihop längre. Det värker inte av alla känslor som inte får ta plats. Jag har återtagit den och den är än mer underbar nu. När den är min och ingen annans.

 

 Jag tror inte på nånting jag hör

jag tror inte på nånting jag läser

jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro

jag ber en bön när ingen ser mig

Du har också mörka hemligheter

Bäst att vara på den säkra sidan tron

att gardera sig, att inte bränna broar

sånt gör idioter

 Jag har sökt mitt första riktiga jobb någonsin. Och inte bara ett jobb, utan ett drömjobb i en drömstad. Jag vet inte vad jag ska tro om mina chanser, det står skrivet någon annanstans. Men en sak är säker, blir det så att vinden blåser åt mitt håll och en dröm går i uppfyllelse, då kommer jag att bli världens lyckligaste.

Tandläkaren och krig

Igår för tio år sedan var jag hos tandläkarn i Östersund. Jag minns hur alla pratade om flygplan och torn, jag fattade ingenting. Var mer less på min tandläkare som var sämst i världen. På riktigt. Tappade grejer och allt hon höll på med. Ingen stjärna så att säga. (Inte den dagen, det kanske kunde varit förklarligt. Utan jämt. Ett under egentligen att hon inte slog sönder eller ut allt i hela munnen under förberedelserna för tandställningen och under tiden. Tss.)

Dom pratade om det på radion påvägen dom femton milen hem (vem har sagt att det ska vara nära till tandläkaren) och jag fattade väl fortfarande ingenting. Jag minns inte om folk pratade något, vi va en hel bil ändå.

Och sen kom jag hem och såg på tvn. Fortfarande fattade jag ingenting.


Inte ens idag förstår jag det. Däremot blev min värld aldrig skakad, kan inte minnas nån skräck eller annat. Det är förjävligt att runt 3000 oskyldiga människor fick sätta sitt liv till den där dagen för tio år sen. Men än mer förjävligt är väl alla oskyldiga som fått sätta livet till efter.
Jag tycker det är en större tragedi.

Jag citerar Rebecca & Fiona:

R.I.P. The 2976 American people that lost their lives on 9/11 and R.I.P. the 48,644 Afghan and 1,690,903 Iraqi people that paid the ultimate price for a crime they did not commit.

Rykande

I min gamla kalender från nian finns en plastficka där jag samlade saker som var viktiga då. Tillexempel ord och bilder. Jag visste direkt när jag såg underdelen, att det var Stefan Liv. Så himla längesen.

Så otänkbart många som berörts.

Han hängde, tillsammans med andra viktiga, på min ena garderobsdörr när jag flyttade in, och bort, för första gången för sju år sen.


 A lack of  color.
This is fact, not fiction.

Ingen guide, ingen assistans

Återfunnet är kläder som hamnat långt bak i garderoben vid något tillfälle. Den försvunna hårddisken är framme och presterar musik som är ljuvlig.

Fallna är tårar över en orättvis värld.

Kvar är känslan av att hjärtan som slutat slå måste kämpas för.

Att känna för mycket i en iskall värld är inte att rekommendera.

Därför ska jag duettera med min stora favorit och breakathru!

Oerhördande igen

Jag har inga ord som kan förklara känslan av att trycka sig in på olika medier och mötas av en bild av Stefan Liv. En så fruktansvärt hemsk tragedi. Ett helt ishockeylag förintat på en sekund.
Och Stefan Liv. Jag har alltid älskat honom, trots att jag alltid hatat HV71. En sån profil. Men jag ska inte ens försöka med ord.
Jag är så tacksam att jag fick sms om händelsen (har varit utan internet i nästan en vecka) och slapp vara helt omedveten om det när jag såg sportnytt igår.

Det absolut värsta är att hans barn tappat sin pappa. Vem bryr sig egentligen om att en målvakt gått förlorad när en familj tappat sin son, man, bror, pappa, vän och släkting.
Att så många drabbas utav detta.

Jag hoppas att Lokomotiv Jaroslavl inte förintas helt och hållet. Utan att dom kan bygga upp ett lag och komma upp till toppen igen.


För mig är det, bortsett från att en familj tappat en medlem, oerhört sorgligt att aldrig mer få höra något yrt från den där pojken igen. Som en del av ungdomen tagits med.