Brunt

Det är synd att den enda personen som hade kunnat förstå mina känslor igår visade sig vara ett jävla praktarsle. (Eller var det bara jag som var för dum för att förstå.)
Hur som haver. Den där typen av engelska sätter igång en konstig process i mig. Tydligen. Jag har inte hört den på riktigt på så himla länge nu att det borde varit borta. Svårt att koncentrera sig på människan som står framför en när tankarna står framför någon helt annan.

Idag var sista ansökningsdagen. Nu håller jag allt som går att hålla för att den ljusnande framtid är min. Bortsett från att hösten är här och det numer är svart, riktigt svart. Jag har försökt att undvika att se det. Hösten skrämmer mig fortfarande.

Näej.
Det handlar om en chans. Som jag kan slåss för. Ge. Mig.
Förstå kontentan av det.

Dansa mitt hjärta

Det är kvällar som denna jag förstår roligheten med facebook. Och kvällar som denna jag önskar att jag bodde i samma stad som min människa som kände mig då och nu.
Fyra års telefonförhållande suger, även om vi setts miljontalsgånger mer sen november förra året än åren innan.

Att skratta tillsammans till gamla minnen, gamla kärlekar (som självklart kollas upp på facebook, varav min nyfunna förståelse för the poopbook) och lärare. Jag saknade gymnasiet när jag såg en bild på skolan. 10års jubileet. Vilka tider.

För bara någon dag sen reflekterade jag över mitt gamla jag. Hur jag då, av någon anledning, saknade mitt gamla naiva jag. 16 år och bortflyttad över 90 mil, allt var så lätt.
Alla gamla minnen som finns inbäddad, alla människor som jag snubblat över. Dom där få speciella jag tappade längs vägen.

Därför är det synd att klockan är mycket, annars hade jag vridit upp volymen till max och dansat tillsammans med Florencan.

Jag är tacksam för mitt liv. För allt som hänt sen jag tog mitt pick och pack i augusti -04. Tillsammans är vi starka men jag är sjukt stark själv. Tack mig själv för att jag gav mig chansen! Så. Bra.
Jag börjar gå mitt öde tillmötes, vad som än händer kommer det att gå bra. Allt löser sig. Jag löser mig, jag reder mig.
Snart där.

Det finns vissa låtar som är svårdefinierade. Jag vet aldrig om dom är bra eller inte. (Enligt mina mått.) Men jag borde ju ha lärt mig. Vem vill lyssna på svårdefinierad musik när det finns helt sjukt underbar musik som dämpar fall och snubblingar.

Jag längtar till den 31 oktober som en tok. Det är ett tag sen jag såg framemot ett skivsläpp så mycket som nu igen.

Jag kan inte förklara vad Florencan betyder för mig. Hur otroligt hårt fallet skulle blivit i augusti 2009 om hon inte funnits där.
Det spelar ingen roll hur mycket jag lyssnar på nya singeln, den gör mig lycklig.

<3

And I'm damned if I do and I'm damned if I don't
So here's to drinks in the dark at the end of my road
And I'm ready to suffer and I'm ready to hope
It's a shot in the dark and right at my throat
Cause looking for heaven, for the devil in me
Looking for heaven, for the devil in me
Well what the hell I'm gonna let it happen to me

Dalarna

Jag vet inte riktigt hur jag ska tolka när en dörr blåser igen så fort jag närmar mig. Bokstavligt talat alltså. Jag har spenderat alldeles för många timmar i det där köket.
Det fanns dock en rolig tid. Snygg-Micketiden. Herrejävlar.

Han var en sån där som jag skulle velat klubba ner och stoppa in i garderoben och plocka fram när det passade. Jag tror ingen människa i hela världen kan prata så vackert som den karln.

Hela stället blev väldigt svältfödd när dom försvann.

Om jag kunnat bestämma på riktigt. Då skulle det se helt annorlunda ut, min röv skulle sitta på en helt annan stol. I en stad långt härifrån.
Fast mest av allt vill jag bo där solen lyser. Och det är varmt.

Nä, det blir itagning av liv när helgen är över. Tänk Diski och Franzen, då blir min värld vackrare!

Pruttbitar

Jag har så mycket aggressioner i kroppen. Det hade varit skönt att fara ut och springa bort det. Men jag saknar kläder på den plats jag befinner mig. Och satan i gatan så jag saknar den lille i koppel.
Jag frågade en gång, när jag var ung och dum, om det verkligen gick att sakna någon man inte kände.
Fast då handlade det i och för sig om en några år äldre människa och inte som nu, ett ofött litet knytte.

He.

Mitt huvud är sprängfyllt. Jag blir tokig. Utlopp. Uttömning. Laxeringsmedel. Alla medel är tillåtna. Jag måste sluta, verkligen sluta, ta på mig sådant som inte skadar mitt liv. Och det som kommer att skada mitt liv måste jag bre ut mattan för också. FAN VAD JAG ÄR LESS.

Sådär, med det ut ur kroppen så kan jag också meddela att jag drömde en mardröm inatt. Om en dröm. Nu kollade jag min mejl och läste bekräftelsemejlet som jag inte läste ordentligt då för länge sen. Så som det känns nu.
På onsdag är sista ansökningsdagen. Jag hoppas och ber om att iallafall få komma på intervju. Om jag ändå trott på en gud. Fast, vem vill stå i skuld till någon.

Jag måste bort. Att bo i själv i sju år förbereder en icket för ett fullt hus. Jag saknar mig själv. Jag saknar allt som har med att bo själv att göra. Tack och lov för att jag njöt mina sju år i frihet! Utifall att det aldrig kommer att ske igen....


Nädå, därute väntar mitt drömboende. Jag vet det. Idag blev bara mycket skitigare än jag planerat. Har spenderat dan med att se på film och lyssna på musik.
Det är jag och Lennart Jähkel när det kommer till hundar! Sen när det kommer till att slakta renar och döda folk skiljer vi oss åt igen. Fast det är klart... Jag råkade köra ihjäl en liten mus för några veckor sen... Och en groda när det regnade som värst....

Pricken över i:t skulle va att MoDo förlorar. Efter drömspelningen mot Djurgården. Jag kommer inte ihåg en match jag suttit så över. Jag älskar det. Jag älskar hockeyn, tack för att det är igång igen!

Undertider

Det fortsätter. Karln med rösten som rörde om min värld, sådär så att om det varit film hade det vart en så fin scen, den där dan och tiden när allt var åt helvete.
Och så sjöng han in hopp i en förlorad värld.

Nu var det inte det som var poängen. Mer att allt borde stavas distans. Och återtagande.

Och att 2011 fortsätter.

Jag är fri, friare och friast. Kanske framtidslös för en stund. Men hösten är inte tung i år. Jag befinner mig dels inte på en plats, bokstavligt talat, som får mig att drunkna. Dels så har jag fått extremt viktig distans på stunder, saker och människor som betyder ett återtagande utan dess like.

Men en sorg ligger för min aura som verkar ta död på all elektronik i närheten. Skulle inte tacka nej till sisådär 10 000 kronor. Dock inte för en hund den här gången... Men en telefon och dator som fungerar vore inte helt fel.

I stay home and i stay sain

Vänta inte, Gå direkt till gå.

Nej, du behöver inte göra det här misstaget. Men jag kan inte ändra dina val.

Däremot kan jag plocka upp dina skärvor när du krossats av verklighetens hårda värld. Och aldrig, aldrig låta dig limma ihop dig själv ensam.

Robust

Livet är så märkligt. Plötsligt spelas Idioter och hjärtat snöps ej ihop längre. Det värker inte av alla känslor som inte får ta plats. Jag har återtagit den och den är än mer underbar nu. När den är min och ingen annans.

 

 Jag tror inte på nånting jag hör

jag tror inte på nånting jag läser

jag tror jag aldrig någon gång har trott på att tro

jag ber en bön när ingen ser mig

Du har också mörka hemligheter

Bäst att vara på den säkra sidan tron

att gardera sig, att inte bränna broar

sånt gör idioter

 Jag har sökt mitt första riktiga jobb någonsin. Och inte bara ett jobb, utan ett drömjobb i en drömstad. Jag vet inte vad jag ska tro om mina chanser, det står skrivet någon annanstans. Men en sak är säker, blir det så att vinden blåser åt mitt håll och en dröm går i uppfyllelse, då kommer jag att bli världens lyckligaste.

Tandläkaren och krig

Igår för tio år sedan var jag hos tandläkarn i Östersund. Jag minns hur alla pratade om flygplan och torn, jag fattade ingenting. Var mer less på min tandläkare som var sämst i världen. På riktigt. Tappade grejer och allt hon höll på med. Ingen stjärna så att säga. (Inte den dagen, det kanske kunde varit förklarligt. Utan jämt. Ett under egentligen att hon inte slog sönder eller ut allt i hela munnen under förberedelserna för tandställningen och under tiden. Tss.)

Dom pratade om det på radion påvägen dom femton milen hem (vem har sagt att det ska vara nära till tandläkaren) och jag fattade väl fortfarande ingenting. Jag minns inte om folk pratade något, vi va en hel bil ändå.

Och sen kom jag hem och såg på tvn. Fortfarande fattade jag ingenting.


Inte ens idag förstår jag det. Däremot blev min värld aldrig skakad, kan inte minnas nån skräck eller annat. Det är förjävligt att runt 3000 oskyldiga människor fick sätta sitt liv till den där dagen för tio år sen. Men än mer förjävligt är väl alla oskyldiga som fått sätta livet till efter.
Jag tycker det är en större tragedi.

Jag citerar Rebecca & Fiona:

R.I.P. The 2976 American people that lost their lives on 9/11 and R.I.P. the 48,644 Afghan and 1,690,903 Iraqi people that paid the ultimate price for a crime they did not commit.

Rykande

I min gamla kalender från nian finns en plastficka där jag samlade saker som var viktiga då. Tillexempel ord och bilder. Jag visste direkt när jag såg underdelen, att det var Stefan Liv. Så himla längesen.

Så otänkbart många som berörts.

Han hängde, tillsammans med andra viktiga, på min ena garderobsdörr när jag flyttade in, och bort, för första gången för sju år sen.


 A lack of  color.
This is fact, not fiction.

Ingen guide, ingen assistans

Återfunnet är kläder som hamnat långt bak i garderoben vid något tillfälle. Den försvunna hårddisken är framme och presterar musik som är ljuvlig.

Fallna är tårar över en orättvis värld.

Kvar är känslan av att hjärtan som slutat slå måste kämpas för.

Att känna för mycket i en iskall värld är inte att rekommendera.

Därför ska jag duettera med min stora favorit och breakathru!

Oerhördande igen

Jag har inga ord som kan förklara känslan av att trycka sig in på olika medier och mötas av en bild av Stefan Liv. En så fruktansvärt hemsk tragedi. Ett helt ishockeylag förintat på en sekund.
Och Stefan Liv. Jag har alltid älskat honom, trots att jag alltid hatat HV71. En sån profil. Men jag ska inte ens försöka med ord.
Jag är så tacksam att jag fick sms om händelsen (har varit utan internet i nästan en vecka) och slapp vara helt omedveten om det när jag såg sportnytt igår.

Det absolut värsta är att hans barn tappat sin pappa. Vem bryr sig egentligen om att en målvakt gått förlorad när en familj tappat sin son, man, bror, pappa, vän och släkting.
Att så många drabbas utav detta.

Jag hoppas att Lokomotiv Jaroslavl inte förintas helt och hållet. Utan att dom kan bygga upp ett lag och komma upp till toppen igen.


För mig är det, bortsett från att en familj tappat en medlem, oerhört sorgligt att aldrig mer få höra något yrt från den där pojken igen. Som en del av ungdomen tagits med.