Utrotningstillstånd

Jag hade planer denna helg. Att skriva för en brinnande framtid, ett steg närmre allt jag drömmer om. Istället blev det jobb.
En sjukanmälan ledde till att jag var en god arbetskamrat och tog på mig jobb från sju till tolv på lördagen, trots en extremt efterlängtad helg som tagit knäcken på mig. Fredagen var toppen på isberget. Trodde jag...

På lördagsmorgonen är den andra personen sjuk, utan att ha sjukanmält sig. Ett sånt jävla blockmongo. Hade han funnits inom någon meters avstånd hade jag slagit ihjäl mänskan. (Fast det var en lögn, hade han vart normal och vart på jobbet så hade jag inte haft anledning då att orsaka nån skada.)

Hela lördagen var ett sjukt jäkla kaos! Min hjärna hade redan halvt kollapsat efter fredagen. Ingenting kopplar riktigt. Känner mig lite smått efterbliven. Jag var kvar till sju på kvällen och med total brist på personal hoppade jag även in idag.
Nästa lediga dag är på torsdag.

Tack och lov har jag jobbat med en människa som ger energi och det finns inga betänkligheter om vad som är okej att säga eller inte. 

Nio dagars jobb i sträck. Det som inte dödar stärker en. Något jag hoppas stämmer i mitt fall, fina tider.

Mitt framtidsskrivande måste skjutas upp nån dag. Men tiden är skrämmande liten. Jag kan inte prestera ett framgångsord. Jag känner ett starkt förakt mot människor som inte har någon moral i kroppen och skiter fullständigt i hur saker och ting blir.
Dra ni åt helvete.

Riskläge

Just nu har jag stor lust att bryta ihop och komma igen. Men det finns absolut ingen tid för rast eller ro.


Chanslöst.

Åsna

För ett par veckor sen fick jag en extrem lust att se Haggard. Har inte sett den på åratal, tusentals känns det som. Gamla Vänersborgstiden.
Blev dock inget av det då jag slarvat bort min externa hårddisk där den ligger. Hur det nu ens är möjligt. Att tappa bort en sådan sak.

Någon dag senare körde Ryan Dunn ihjäl sig. Min favorit av dom alla. Och det kändes i hjärtat. Konstigt hur det kan bli, en helt okänd människa. Men jag antar att det är vad han representerar, vilken tidsålder, i mitt sinne.
Sen att jag tittade på intervjun med Bam helt förstörd var ingen smart idé.

Dom senaste dagarna har jag plöjt igenom Viva la Bam-säsongerna. Att en sådan levande människa kan försvinna. Livet, vad finns det att säga.
Fast med dom där personerna är det väl egentligen inte underligt att dom tar livet av sig. Sen att någon är så urbota dum att han eller hon sätter sig bakom ratten full, då. 
Gör det inte.

Åt helvete

Jag har suttit och kollat in jobb, något som ledde till magknip. Egentligen skulle jag bara vilja slita av mig håret och skrika. Varför vet jag inte vad jag vill med mitt liv?
Dom jobb som fanns relaterade till min utbildning fick mig att vilja kräkas. Röv och annat.
Äschikadoka.

Men så, bland ordens befrielse, så kom jag på det. Lite. Det där, som brinner och alltid brunnit inuti men långt bort. Förutom dom små stunderna när det tittar fram.
Och plötsligt så fanns ett jobb där, ett drömjobb som skulle vara precis det jag vill. Utan att jag kastat bort tre år av mitt liv.

Nu behöver jag skriva ihop världens bästa cv, någonsin, och hoppas på det bästa!

 
Hon som ägna all sin tid
åt nåt hon inte ville bli
för det var bara där det fanns en plats
Aldrig.

Mitt löfte är skrivet med det blod vi delar. En dag går det i uppfyllelse. Jag ska berätta, med stolthet i rösten, hur det blev. Att det blev bra. Trots allt, så blev det bra. 
Men jag ska för alltid önska att Du var här och bevittnade det själv.  

Osagt

Stockholm i december 2010 skrattade folk åt en misslyckad människa. Oslo i juli 2011 gråter miljontals. Ett sådant meningslöst hat.
Det finns inga ord för sådana människor.

Nio år och ett 1500 sidor manifest. Ett par timmar och omkring 100 brutalt mördade. Fy fan.

Stjärnfall

Jag fann en av alla saker som skedde förra sommaren.

"I love you"
"I love myself to."
"You cant say that you love yourself."
"Why not? I am very loveable!"
"I know what youre not... normal."

En gång hade jag panik över allt som skulle hinnas med. Alla relationer som skulle hinnas med att vårdas, hinnas med att starta upp, klara av att avsluta och sån där skit.
Med åren har det sakta men säkert trappats ner. Dom senaste åren har det snarare vart av annat slag, att jag småpanikats över att jag inte längre prioriterar den där gamla paniken.

Saker och ting blir som det blir. Det finns människor som springs på av olika händelser, ibland bra och ibland dåliga som utvecklar sig till bra. Ibland är folk rent utsagt riktiga jävla idioter.
Jag har sprungit på några under dom sex åren jag varit på vift som varit som att springa in i ett moln och ramla mjukt. Fina, kanske självfränder, men som av idiotiska skäl inte kunnats bevara.
Som svartsjuka flickvänner som inte inser att det går att vara vänner på riktigt utan det där dryga som flickvännerna får ta hand om.

Eller dessa ultimatum. Inget för mig.

Det jag vill ha sagt är väl att jag idag nått nått lugn i att jag är lugn. Att jag överlämnar stressen till dom som anser att det är viktigt.

Du kommer bli nått stort. Hela du är bara så.

Kortslutet

Jag sa en gång, förr i världen, att jag aldrig någonsin skulle klara av att jobba inom äldrevården. Sen skedde sommaren -08 och hemtjänsten. En så fruktansvärt givande och ärligt talat underbar sommar. Att ha ett jobb där du blir uppskattad av dom äldre och får höra massa, massa fina komplimanger alla dar.
När jag slutade där grät flertalet och jag var inte långt ifrån jag heller. Fina människor. När jag flyttade runt 120 mil skickade jag vykort till några.

Men trots den sommarn trodde jag att jag aldrig någonsin skulle klara av att jobba inomhus. Än mindre på en riktig demensavdelning. Men dom här veckorna jag jobbat nu har vart hur bra som helst. Ingenting är omöjligt. Jag fick frågan om jag var färdig undersköterska och att jag är en sån som ska jobba inom vården.

Tänk om det var så lätt. Att jag skulle gjort det och skött allt det där andra jag vill på fritiden. Ibland blir jag lite rädd.

Har lidit lite av ånger i sommar. Varför jag valde bort Örebro. Varför i hela fridens namn jag tog Piteå. Hur tänkte jag där? Allt hade vart så annorlunda... om jag valt rätt i det där vägskälet.
Men jag ville fara för min skull, bara jag. Och en av alla dom där helgerna som spenderades i Örebro dom där åren så blev det bara ett stopp.
Förjävligt. Men livet är som det är.

Fast det där om vården. Det hade jag inte klarat av på heltid. En sommar är precis lagom för en sån som jag. En galen själ utan hem.

Jag tänker på dig

I september-oktober såg jag ut som Hitler när jag kammade över håret på den rakade sidan. Idag ser jag ur som jag vet inte vad... Fast snart kan jag sätta upp håret i en tofs.
Och utedassens tid är inte heller förbi. What a life!

Har jobbat sedan i lördags, hann lösa melodikrysset woho, och imorrn efter fyra får jag fara hem och andas obajs hela torsdagen. Men jag trivs så himla bra. Jag hade lite ångest inför söndagen, men den gick ju förjäkla bra. Det kommer bli en bra jobbsommar.


Idag när jag kom hem (inte hemhem, men hem) så såg jag lite rött i jordgubbslandet. Letade lite men hittade ingen mogen (var påväg att köpa när jag var på ica innan jag for hem) så jag blev lite ledsen. När jag kom in möttes jag av en lapp och jordgubbar. Jag har världens utan tvekan bästa Momma!
Vilket min gamla dagbok berättar också. "Jag vill flytta till Momma och morfar..." Hjärta och smärta.

Näej, nu ska jag ta och äta lite gogubbar och ladda inför morgondagens worki.