Tror att mitt obefintliga hjärta blöder

GALEN.
Jag kan berätta att den där psalmen som Björn Rosenström skrev om till "Du vet väl om att du är värdelös" har funnit sin rätta mottagare. Vilket jävla helvete till människa. Katastrof.
Så, nog om det.

En annan punkt på listan är att jag hittat så otroligt mycket saker om mig själv i skattkistorna som varit gömda. Hobbypsykologen i mig har haft bråda dagar!
Bortsett från några djupare analyser så går det att konstatera att jag var en mycket mystisk unge.

Sagan om jätten som åt för mycket jordgubbar.
Det var en gång en jätte som hette Jorm han älskade jordgubbar. En dag åt han minst 150.000 jordgubbar så han dog. SLUT.

Sagan om Murre myra. 
Det var en gång en myra som hette Murre som var ute på myrstigen just som han var ute på myrstigen då kom en bil och körde över Murre myra så han dog. SLUT. 

Och så klagar folk på att Astrid Lindgren aldrig fick Nobelpriset. Känner en extremt orättvisa mot mitt sex-sju-åriga jag. Snåla värld! (Och då är det där bara ett litet, litet utdrag. De stora mästerverken håller jag för mig själv, nån kan ju stjäla dem.)

Jag var på platsen där mina barndomssomrar utspelade sig. Har inte vart där på säkert tolv år. Helt jäkla sjukt att tiden går! Jag höll på att gå upp i linningen... Trots att det inte var nått snus inblandat... HEHE! Satan i gatan så to spik! Nästa sommar. Nästa midsommar närmre bestämt. Då jäklar.
Jag följer med dig hem ikväll, för jag vill inte vara själv......


Rövjan har även briljerat i Buzz.
Värmen försvann i typ tre veckor, men är tillbaka. Jag upplever riktigt sommarvärme för första gången på två år och har redan börjat omkalkylera mina framtidsdrömmar. Kanske pingvinsafari på Antarktis skulle passa bättre än.... annat.

Som avslutning på mitt svammel kan jag säga att jag har drömt sjukt konstiga drömmar senaste tiden. Värst var den om den gifta karln. Som av nån anledning hamnat här i lägenheterna hundra meter härifrån. Han hade drabbats av nån slags stroke så han både såg ut och betedde sig som en fyraåring. Och hans fru och dotter var med. Och vi var vänner. Underbara tanke!
Ibland är det extremt skönt att vakna.

Och just ja. Jag har ett myggbett på tummen. Må du dö myggjävel.

Härrå!

Tidsresa

Jag satt och önskade mig tillbaka till 2004. Till dom sista riktigt vackra dagarna fulla med kärlek till det finaste livet gett mig. Fina kort har jag kvar och minnena, men vad hade jag inte gett för att åter få höra hjärtat slå. Ett år och tre månader senare brann lågan ut.

Det är så lätt att fastna i det som var. Tiden är grym, tillslut sker alla dom små momenten på ett helt annat sätt. Plötsligt har det runnit bort. Jag är tacksam, men vem skulle tacka nej till en dag till. Och en till efter det och oändliga tills solen slocknar.

Egentligen hela 2004. Vart tog det vägen?

Som alltid. Om jag då vetat.

Rossön. Junsele. Umeå. Backe. Ramsele. Vänersborg. Mellerud. Trollhättan. Göteborg. Sunne. Örebro. Piteå. Innhavet. Stockholm. Om jag skulle plocka ihop alla centrala delar i mitt liv. Alla timmarna. Smälta ihop allting, eller redigera en film med allt. Jag tror ibland att jag står still och trampar på samma orörliga fläck utan att inse.
Jag fann två lådor och lyckades spåra mitt barnajag och finna svar på min människofråga. Komplext.



I walked across an empty land
I knew the pathway like the back of my hand
I felt the earth beneath my feet
Sat by the river and it made me complete
Oh simple thing where have you gone?
I'm getting old and I need something to rely on
So tell me when you're gonna let me in
I'm getting tired and I need somewhere to begin

I came across a fallen tree
I felt the branches of it looking at me
Is this the place we used to love?
Is this the place that I've been dreaming of?

Skräpmat

Som en groda ska jag lägga mig ner. Punkt.

Jag kan inte hantera den där patetiska hetslöjligheten att fixa till fel. Vilken prioritering. Att klänga sig fast och låtsas vara intresserad. Nu också. Av alla tider.
Det finns dom som njuter mer av sig själv och sin röst och jag säger inget om det. Herregud, kör på. Lämna mig ifred bara. Tack.

Nog om det. Fortsatt i nostalgiträsket, speciellt efter att någonstans känt av mina somrars Junsele. Var är dom nu. Idag fick jag en känsla av att alla åren går parallellt efter varandra.
Så som Tippen lärde ut; "Ingenting försvinner... Allt fiiiiinns kvaaaar!"



Nevermind I find someone like you.

Späckad

Jag har en speciell superbegåvning som jag kunde varit utan. Dagen före jobb-skadan, jag är expert på det området.
Inför varje sommarjobbsdag har jag gjort illa mig kvällen innan, det slår aldrig fel.

En sommar gungade jag i trädgungan hemma, den small sönder och jag knäckte halvt mina handleder (det är gånger som den som överrörliga leder är mycket bra att besitta) och skrapade sönder handflatorna.
Förra sommaren ramlade jag i brandstegen och slog smalbenet nått grönjävulskt så det var svullet första veckorna i Norge. Plus ett ovärdigt stort blåmärke.
För att ge en liten insyn i min begåvning.

Igår lyckades jag spetsa högerhanden på en kaktus när jag skulle stänga ena fönstret i vardagsrummet. Helt galet mycket taggar i handen som inte gick att få bort. Såklart.
Och här sitter jag fortfarande spetsad med taggar som sitter inne i skinnet. Det går inte att få bort dom jävlarna.

Annars går jobbet bra. Det blir nog kanon det här.

Sprängfylld

Jag känner mig lite i en svacka. Utan en enda klarhet. Jag börjar inskolningen imorrn och har tre dars jobb att se framemot och tur är väl det. Inom en snart framtid har väl hjärnan brunnit upp.

Åkte igenom Backe idag, på en väg jag inte åkt eller gått sen sista veckan i nian. Ångestskapande. Att tiden går så sjukt fort. Hur roliga tre år det var, för det mesta. Hur jag på något sätt skulle vilja åka tillbaka till mitt dåtida jag och be henne sänka farten lite. Njuta, inte rusa som att det inte fanns någon morgondag.
Njuta av dom tre åren och ta tillvara dom tre kommande. Och sen funderat mera.
Livet är. 

Sen ramlade jag över nyheten att MoDo värvat Tellan. Ännu en sak som drar ner mig i nostalgiträsket. Vilken man. Vilket VM det var den där gången. Vilken jäkla puck. Vilken sorg. Vilka tårar.
Hoppas på att han kan skapa lite glädjetårar denna gång. Den lilla älskade lilla Tellson.


Idag fick jag det första underbara åskvädret. Älskar det!

It's an end of an era

Det har sagts hundratals gånger de senaste dygnen. Men det är helt galet vad tre år går fort. Igen! Först in the town of blåsing och nu in the town of shitsmelling. (Fast om sanningen ska fram blev det ju ganska exakt fyra år på första.)

Jag känner mig ganska tom på det mesta nu. Saknar både bra och konstiga saker. Bra som Dennis bredvid mig i sängen efter två dagars mys. Konstigt med att nästan sakna Emma och Annas oförståelse över att det inte krävs en tv för att se på tv. Höhö. Kanske snarare en saknad att inte höra sånt.
Är inte vid mina sinnens fulla bruk efter en heldag på buss och annat överroligt.

Jag är van, efter fyra års telefonförhållanden, vid alla avstånden. Men en vana betyder inte alltid positiva saker. Fast det är bara en sommar, sen är det Stockholm som gäller för alla. Så, nu var det bestämt.

 Efter några glas gottigt...

 

är det gott med rulltårta, men farligt med socker...

 

för de sockerkänsliga rymdblommorna...

 som en sommardag ställer in kameran manuellt utan att se...

 när öppnaren är bortlämnad tillsammans med cykeln...

Alla rosor till Er (inigoonämpbei*) som gett mig grymt mycket.

Några ord kring den senaste tiden kommer. Men först ska jag ta en helg utan internet och mobil för att rensa både tankar och ting. Min mobil skulle nog må bra av att få vara osliten en dag eller två efter att ha strejkat så gott som hela dagen igår.

Nu sova.



*Ingen nämnd, ingen glöm oavsett om ni är med på bilderna eller inte.