Prospekt

Jag kände mig djup. Gick på gamla stigar utan att snubbla, sådär ograciöst som bara jag kan, på rötterna. Minnen, personer och platser som jag inte tänkt på sen... det var aktuellt.
Tryckte mig sådär hjärnslött runt på bajsboken och fann den där personen som trollband mig filmlikt en gång. Han som jag av nån underliggande baktanke, omedveten ända tills jag låg hemma i min säng igen, hoppades att jag skulle träffa när jag följde med en vän och dennes bihang på en promenad en regnig kväll. Och jag var nyss hemkommen från middag, bio och husesyn.
Hehe.

Vilka tider.

Han, den där, jag skulle se i Göteborg sist jag var där.

Och nu kommer jag på mig själv att sitta med min göteborgslåt som räddade upp mig en dag i maj -08. Innan sommarn, innan piteå, under lite Örebro och rätt mycket Trollhättan.
En uppräddning i ett omklädningsrum av alla ställen.

Jag fick lust att jama som en katt och ropa ut min saknad. Av en stad. Vi var inte menade att bli då. Vi är av allt att döma inte riktigt redo att ta klivet än. Men innan slutet, innan änden av allting.
När mina dar inte längre består av att försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova. Äta, försöka sova, kliva upp och jobba, komma hem och sova...

Tusen samtal att ringa, ett brev att skriva. Ett glittrande hav av önskningar att skicka iväg.
På onsdag blir jag 23 men så som känslan är nu känner jag mig som sexton och kär.

I allt utom dig. Precis som det ska vara.